Recension: Trifox [PS5, PS4]

Vad skulle du göra om du vore en räv vars hem blev invaderat och plundrat? Självklart skulle du ge dig ut på äventyr för att få tillbaka dina grejer och kanske utkräva hämnd? Det gör iallafall protagonisten i actionäventyret Trifox.

Under inlärningsbanan får du välja en arketyp bland krigare, magiker eller ingenjör som påverkar vilka färdigheter du har upplåsta från början. Dock är samtliga färdighetsträd tillgängliga från start och du kan utveckla dina förmågor utifrån hur du vill spela.

Förutom strider mot horder av fiender och stora bossar finns det också pussel att lösa och lite plattformande. Striderna känns ganska banala och variationen hos fiendetyperna är överlag liten. Jag provade att gå hundra procent på krigare och närstrid, men nådde efter ett tag en nivå som var otroligt svår med den inriktningen. Jag blev till slut tvungen att låsa upp attacker från de andra klasserna och spela om den banan för att komma vidare, vilket gör att friheten att välja en inriktning känns begränsad.

Pusselmomenten är på det stora hela tämligen uppenbara och handlar oftast om att lägga stenar eller statyhuvuden på tryckplattor eller stå på en mekanism tills rörliga delar har de positioner som behövs. Det finns dessutom några pussel där det konstant kommer nya fiender och jag blir mer frustrerad och irriterad än peppad.

Plattformsmomenten bjuder på en förhoppningsvis ofrivillig svårighetskurva på grund av den sladdriga kontrollen och diagonala betraktningsvinkeln. Trots att det finns en ring som visuellt visar var jag kommer att landa så blir precisionshoppandet ett stort irritationsmoment som äter upp min spelglädje gång på gång. Det finns ett antal pussel där du ska positionera obelisker i rätt höjd och hoppa på dem i tur och ordning för att komma till en avsats, och jag har tillbringat mer tid på att sätta de hoppen rätt än vad jag har gjort för att besegra spelets bossar.

Rent estetiskt påminner det mig om Crash Bandicoot, och lägger jag till basen där jag kan välja banor så går mina tankar direkt till den tredje delen Crash Bandicoot: Warped, då upplägget med olika världar och enskilda banor där används i Trifox också. De färgglada banorna med djungelväxter, djurliv som exempelvis krabbor och den rödpälsade huvudpersonen kombinerat med musikspåret gör mig helt övertygad om att den belgiska utvecklaren Glowfish Interactive hittat inspiration från punggrävlingen som var PlayStation-maskot under det sena 1990-talet.

Spelet känns överlag lite som en axelryckning där delar som bossfajterna känns riktigt bra medan bandesign och precisionen i kontrollerna lämnar något att önska. Om du gillar tvåspaksskjutare i kategorin färgglada och gulliga spel kan det här vara något för dig, men det lämnar inga bestående intryck på mig.