Recension: Trepang2 [PS5]

Förstapersonsskjutare är en spelgenre som allt som oftast kretsar kring intensiva doser action med varierande mängder explosioner, vinande gevärskulor och vågor av motståndare. Vad som räknas som intensivt är såklart individuellt, men trots det kan man nog ändå påstå att det finns en oskriven skala för vad som räknas som ett lite lugnare spel och ett riktigt röjigt sådant.

Trepang2 hör till det sistnämnda och jag har kämpat mig igenom horder av såväl elitstyrkor som mutanter och förbannade skurkar för att slutligen skriva den här recensionen. Hur det gick, det får du veta nedan.

Spelets har sin början i en fängelseliknande anläggning. Karaktären jag spelar som kallas ”106”, en fånge som hålls inspärrad bakom lås och bom. Med hjälp utifrån får jag en chans att göra ett flyktförsök, och en serie intensiva skottlossningar tar vid. Insatsstyrka efter insatsstyrka försöker ringa in mig, men med mängder av skjutvapen, granater och specialförmågor har jag snart tagit mig till utgången. 106 är nämligen ingen vanlig soldat, utan en specialkrigare med förmågan att göra sig både osynlig och kunna uppfatta sin omgivning genom superreflexer.

Det gör sig tydligt ganska tidigt att Trepang2 har låtit sig inspireras av den gamla skolans förstapersonsskjutare. Likt gamla klassiker som Doom, Quake med flera anses förmågan att sikta vara överskattad och man lägger hellre krutet på att få iväg fler skott än att fokusera på att de ska träffa. Därför har man helt sonika valt att ta bort förmågan att sikta genom inzoomning, vilket tidigt innebär ett stort problem för mig som konsolspelare. Det går an när fienderna består av horder av köttiga mutanter eller svagare soldater, men när de börjar bära pansar, har häftiga namn och kräver ett stadigare sikte för att ta ned, då blir det desto knepigare. Efter att ha sänkt svårighetsgraden något och aktivt börja använda 106:s förmågor kommer jag någorlunda i fas med upplägget, men det blir aldrig helt enkelt.

Spelets upplägg hakar på en handling som utspelar sig under ett antal huvud- och sidouppdrag belägna lite överallt runtom i världen. Uppdragen är hyfsat långa och variationen relativt stor sett till nivåernas utformning och teman. Stämningen i spelet är intressant eftersom den inte enbart håller sig till spännande action utan även drar åt skräckhållet. Vid några tillfällen blir det snudd på obehagligt, vilket jag gillar skarpt.

Handlingen har bra potential överlag, men sättet den presenteras på gör den väldigt tunn. Under mina uppdrag springer jag på mängder av karaktärer i form av allierade, bossar och underhuggare, men nästan samtliga döljer sina ansikten med hjälp av masker och huvudbonader. Det framstår kanske som en obetydlig detalj, men när mycket av ens personlighet sitter i ansikte och ansiktsuttryck bidrar bristen på ansikten till ett blekt och ganska intetsägande karaktärsutbud.

Sett till action levererar Trepang2 rejält och varje strid blir till en uppvisning i våld och snabba initiativ. 106 kan utöver att använda sina specialförmågor även kånka runt på en bössa i varje näve, slå rekord i kast med liten handgranat, glidtackla och hoppsparka sig fram genom fiendemassorna. På enklare svårighetsgrader är det gott om svängrum och jag nästan dansar fram genom nivåerna, men på svårare inställningar blir det genast mer allvar och behovet av strategier och planerade mål blir desto viktigare. Den här bredden genomsyrar spelet och öppnar upp för fler genomspelningar på olika svårighetsgrader och inställningar. Exempelvis finns det även en lista med bosskurkar man möter under spelets gång, varav vissa endast visar sig på svårare inställningar.

Problematiken kring siktet som jag nämner tidigare i den här recension kommer troligtvis att vara en sten i skon för många som vill ta sig an det här spelet på den här plattformen, men om du kan bita ihop finns det en hel del att hämta. Mängder av action, horder av fiender, möjligheter till skojiga fuskinställningar och hemliga bossar ger mycket nöje. Hur du tar dig an uppdraget, det är upp till dig.