Recension: Toby: The Secret Mine [PS4]

Det är inte ofta man får tillfälle att recensera ett spel som heter samma sak som en själv. Alla kan ju inte ha tur nog att heta Mario eller Age of Empires: Collector’s Edition, men nu har det äntligen blivit min tur med Toby: The Secret Mine.

Spelet är ett enmansprojekt av utvecklaren Lukáš Navrátil, och påminner ohyggligt mycket om det danska indiespelet Limbo med sin skuggfyllda estetik och sitt plattformspusslande. Men där Limbo bjöd på suggestiva miljöer och en minimalistisk men ändå tung berättelse så går Toby: The Secret Mine helt enkelt ut på att du ska rädda dina vänner i sann New Zealand Story-anda.

För att nå dina utsatta vänner behöver du springa, hoppa och pussla dig fram genom spelets banor och undvika såväl finurliga fällor som farliga fiender. Konceptet låter ju rätt kul, men det visar sig snabbt att själva spelupplägget ekar rätt tomt. De otäcka kidnapparna som ständigt syns i skärmens utkant visar sig snabbt vara rätt meningslösa, då de sällan utgör ett riktigt hot. De flesta pusseldelarna är dessutom otroligt grundläggande, och löses ofta med några snabba nyckelvridningar eller spakdragningar.

Då och då dyker det upp några logiska pussel, men inte ens de är särskilt djuplodade. Det fanns ett fåtal undantag som krävde att jag fick tänka till, men för det mesta tog jag mig bara vidare genom spelet i hopp om att hitta något som förde själva berättelsen framåt. Fast på den punkten gick jag bet, då handlingen visade sig vara riktigt tunnsådd – till den milda grad att det knappt fanns någon alls.

Det såg åtminstone eldigt ut.

Bättre är det med miljöerna, som är avskalade och dramatiska. Här finns regniga film noir-bakgrunder, snygga öknar som påminner om miljöerna i Journey (10/10) och sågklingeförsedda Super Meat Boy-helvetesområden. Det hela är rätt snyggt, men det känns mer som att utvecklaren bara har tagit saker han tycker om från andra spel – något riktigt syfte med designval lyser aldrig igenom. Jag förstår till exempel inte hur det kan finnas en snöstorm eller en regnskur i ett gruvschakt.

Efter ett par timmar tog i alla fall spelet slut, och utöver att jag fick spela om ett par nivåer för att hitta de sista gömda vännerna så fanns det inte så mycket mer att göra efter det. Den klena handlingen bjöd heller inte på någon stämningsfull berättelse, så det är svårt att rekommendera Toby: The Secret Mine. Det är visserligen rätt billigt och föredömligt kort, och jag gillar ju såklart namnet. Men om inte du också heter Toby så finns det egentligen ingen större anledning att köra detta i stället för det numera sju år gamla Limbo.