Recension: Tiny Tina’s Wonderlands [PS4, PS5]

Vad hittar man på i en postapokalyptisk värld när man inte är ute och jagar skags, pepprar inavlade banditer och gör donuts i sanden med sin ökenbil? Man spelar rollspelet ”Bunkers & Badasses” hemma hos Tiny Tina såklart! Som en rolig spegling av verkligheten har intresset för tärningsrullande och socialiserande vuxit under tuffa tider för att kanske vara populärare än någonsin.

Med Tiny Tina’s Wonderlands har man tagit vara på det faktum att såväl tv- och datorspel som rollspel har fått ett uppsving och gjort en intressant mix av de båda. Men vilket resultat får spelet när vi rullar tärningarna?

Spelet är en berättelse inuti en berättelse och tillsammans med Tiny Tina (som ”bunker master”) och några andra spelare välkomnas jag som en ny medlem i den lilla rollspelsgruppen. En ny omgång tar fart och snart har vi bytt ut en radioaktiv öken mot ett fantasyinspirerat spelbräde där jag i min nya roll som ”Spore Warden” tar mina första steg. Det finns sex klasser att välja mellan till en början, alla med olika fokus. Medan ”Brr-zerker” och ”Stabbomancer” fokuserar på närstrid lutar ”Spellshot” och ”Graveborn” mer åt magins läror. Klassen jag valde uppfattar jag tillsammans med den som heter ”Clawbringer” som något av ett mellanting av de tidigare, men samtliga klasser kan göra det mesta.

Rollspelets handling är generisk på ett sånt där härligt gammeldags fantasysätt och vårt uppdrag är till synes simpelt. Vi ska leta upp den onde drakhärskaren, besegra honom och rädda riket från evig ondska. Med på resan har vi gäng röstskådespelare som i rollerna av medspelare utgör en av de stora dragkrafterna i spelet. Personligen har jag alltid uppfattat Gearbox Borderlands-spel som välgjorda, men repetitiva i sina upplägg. Därför gör de engagerande skådespelarinsatserna tillsammans med roliga manus och en galen berättandeform ett ordentligt hästjobb.

Den här gången är det bland annat Ashly Burch, Andy Samberg och Will Arnett som gör huvudrollerna, men min favorit är ändå komikern Wanda Sykes som i rollen som roboten Frette personifierar den lootgalna stereotypspelaren som går att finna både i rollspel och tv-spel.

Spelet går att beskriva som ett klassiskt Borderlandsupplägg med små inslag av rollspel. Det är alltså eldstrider och skattkiste-öppnande som utgör majoriteten av det min karaktär tar sig till. Karaktärsutveckling och tärningsslag förekommer, men medan det förstnämnda faktiskt påverkar, är det sistnämnda mer av ett estetiskt inslag för att upprätthålla rätt stämning. Likaså förekommer det ingen egentlig dialog eller handlingsutveckling som jag som spelare kan påverka särskilt mycket, något jag gärna hade sett eftersom det utgör en stor del av hur rollspelande är uppbyggt.

Trots det, är det inget fel på stämningen, och jag får verkligen vibbar av både skjutspelsgenrens traditionella inslag samt känslan av den humor som uppstår när man sitter runt ett bord och kastar tärning med några vänner.

Kontrollen i spelet är av den för genren traditionella sorten, men utöver magiska bössor kan jag även ta del av en hel arsenal med olika magier som kommer i form av ett tillval av utrustning. Dessa gör sig bra i kombination och det är en väldigt tillfredsställande känsla att springa runt och skjuta armborstpilar med min pistol samtidigt som jag framkallar blixtar och dunder som får fienderna att skälva i sina stövlar. Kombinera det hela med ett skojigt och varierande fiendeutbud så ökar spänningen ytterligare. Kanske hade jag önskat en smartare och mer avancerad flora av motståndare stundvis, men de som finns bjuder på såpass mycket action att jag för det mesta glömmer deras enfald i stridens hetta.

Utöver det välutförda röstskådespeleriet och det stabila upplägget drivs spelet framåt av alla olika uppdrag man kan ta sig an i Tinas påhittade värld. Även om de flesta av dem egentligen inte är särskilt svåra eller varierande förvandlas de till roliga små anekdoter från världen jag vistas i och bjuder ofta på ett leende eller två, oavsett vad de handlar om. Spelets huvudled bjuder på de bästa berättelserna, men även många av sidouppdragen kan liva upp stämningen och ge mig lite extra erfarenhetspoäng på köpet. Det blir således en ganska trevlig affär att utforska alla de olika områden som presenteras för mig under spelets gång.

Spelet ramas in av gnabbet mellan de spelande karaktärerna som utöver att bara vara roliga också lyckas fånga mycket av den känsla och de situationer som kan uppstå när man spelar ett fysiskt spel med varandra. Vänskaper som testas, beslut som ska tas och förhoppningar som antingen uppfylls eller förkastas – allt får sin tid i rampljuset i den här hyllningen av umgänge och spel i dess olika former. Trots att det framförallt märks i knapptryck, ljud och estetik och inte i form av rullade tärningar blir det en unik kombination som gör Tiny Tina’s Wonderlands till en väldigt underhållande upplevelse.