Recension: Thymesia [PS4, PS5]

Sedan spelutvecklarna From Software började storma spelvärlden med sina utmanande äventyr har det uppstått en helt ny undergenre till äventyrsspel, nämligen soulslike-genren. Döpt efter Demon’s Souls, Dark Souls och dess uppföljare bjuder spel i genren på vissa ingredienser som gjordes populära i nämnda titlar. Thymesia är ett sådant spel, och här bjuds vi på en rejäl dos soulslike-inslag blandat med lite nyheter och en berättelse höljd i dunkel.

Det går inte att förneka att Thymesia både till utseende, känsla och till stor del upplägg känns väldigt mycket som Dark Souls. Det är inte något negativt så klart, men ett konstaterande som man nästan måste göra då det är som en (positiv) elefant i rummet. Den ganska anonyma huvudkaraktären Corvus har minnessvårigheter, något som speglas genom berättelsen. Dels genom narrativet, men även i upplägget med de nivåer och områden jag besöker.

Corvus utgår nämligen från en mystisk ruin, där han med hjälp av en lika mystisk flicka får hjälp att återbesöka sina minnen och klura ut vad det är som har hänt. Minnena blir områden med tillhörande händelser som jag får spela ut i Corvus huvud och varje avklarat område hjälper honom att minnas nästa.

Hela upplägget med huvudkaraktärens minne känns fräscht och annorlunda från andra spel jag har spelat inom genren. Handlingen växer fram allt eftersom jag utforskar nivåerna, och med hjälp av lappar och information jag hittar i minnena utvecklas de och fyller varje nivå med en bakgrund. Minnena jag hittar fungerar även som erfarenhetspoäng, så ju mer av handlingen jag lägger tid på att utforska, desto starkare blir Corvus. Blir jag besegrad avbryts minnesprocessen, jag tappar de erfarenhetspoäng jag har samlat på mig och tvingas att kämpa mig fram till den punkt där jag blev av med dem.

Det intressanta upplägget med spelets handling stärks även upp av ett annat starkt kort, nämligen ett intensivt och tajt stridssystem. Corvus förfogar över en sabel som delar ut huvuddelen av skadan, men den ensam kan bara göra hälften av jobbet. Motståndarna har nämligen två former av hälsa som kräver att jag även använder mig av hans andra huvudvapen, en klo laddad med övernaturlig energi. Med sabeln kan jag således kvickt hacka av bitar av mina motståndares hälsa, problemet är bara att den hälsan snart börjar läkas upp igen. Klon gör ingen skada om jag inte redan har använt sabeln, men som uppföljande attack kan jag permanent försegla skadan som sabeln har orsakat. Jag uppmuntras därmed att öva på mina attackkombinationer för att kunna klämma in en kloattack lite då och då och på så vis långsamt jobba ner motståndarens hälsa.

Utöver de två huvudsakliga vapnen har Corvus även ett större utbud av övernaturliga specialvapen, två små dolkar att avvärja attacker med och även en bunt fjädrar han kan kasta i vältajmade ögonblick för att avbryta en fiendes specialattacker. Vissa motståndare tappar kristaller som låter mig använda spöklika kopior av deras vapen. Dessa går att uppgradera och har alla olika effekter och funktioner som är roliga att utforska. Tillsammans utgör dessa vapen och förmågor en flexibel blandning av möjliga tillvägagångssätt att nyttja under strider. Många fiender är starka och har varierande attackmönster som kräver att jag tränar in dem för att göra bättre ifrån mig och spara in på hälsan, så utmaning finns det gott om.

I sin helhet känns Thymesia som ett spel jag gärna hade sett mer av. Bristen på föremål och karaktärer att interagera med gör att det stundvis känns lite tomt på innehåll, men det hindrar inte spelet från att leverera en tät stämning. Miljöer, nivådesign och ljudbild gör vad de ska, men det är framförallt handlingen och stridssystemet som lyfter spelet med sitt engagerande upplägg.