Recension: Thumper [PS4]

Vad får du om du tar en före detta Harmonix-utvecklare som har jobbat med spel som Amplitude och Guitar Hero, och en basist från rockbandet Lightning Bolt? Du får spelet Thumper, som enligt dem själva beskrivs som ett rytm-våldsspel.

Premissen är enkel, då du kontrollerar en metallskalbagge som åker på en räls i en värld som närmast kan beskrivas som tagen från ett LSD-rus från filmens värld. Det dyker upp hinder i takt till musiken som du måste parera med korrekt tajming.

Det låter kanske inte mycket för världen, men ack vad skenet kan bedra! Det var länge sedan jag har varit så emotionellt engagerad i ett spel. Ilskan jag känner när jag får en miss precis innan jag ska klara ett svårt segment har lett till blåmärken på låret medan glädjen när jag klarar detsamma ofta leder till ett lyckotjut. Min fru och dotter kan intyga att jag sitter med hörlurar nästan som i trans, och har varit svår att få kontakt med.

Så mycket adrenalin och frigjorda endorfiner

Musiken är ödesmättad och dramatisk och tillför mer en stämning och känsla än något du kan nynna till och digga. Tillsammans med ljudeffekterna uppstår magi och de metalliska skrapen när du tar en tvär kurva eller klanget när du svävar igenom räcken i takt till musiken ger mig puls bara att tänka på det. Jag kan gå så långt som att säga att Thumper har bland de bästa ljud jag någonsin upplevt i ett spel och jag kommer på mig själv att min fot vickar i takt medan jag spelar.

Grafiken är även den spektakulär och påminner om en Michael Jackson-video där den metalliska omgivningen morfar fram medan skalbaggen formligen flyger fram. Vid första anblicken påminner det lite om WipeOut eller F-Zero, men mycket mer färggrant och avskalat.

Thumper är otroligt oförlåtande, och tappar du koncentrationen bara för en sekund kan det vara kört. Jag tänker närmast på spel från 80-talet där du efter du har förbrukat dina liv får börja om, men här är banorna kortare och det handlar om att memorera mönster i ljud och rörelser för att undvika skada. Om jag ska jämföra spelet med något så faller lotten på Bit.Trip Runner, där den stora likheten är att du ska passera hinder i takt till musiken och memorera mönster.

Bossen är ett elakt svävande huvud

Nya hinder som flera rälsspår och hinder du måste hoppa över läggs till mellan världarna och svårighetsgraden ökar snabbt. Bossbanorna är en lång loop där du måste pricka alla gupp för att få iväg en attack mot bossen. Missar du en måste du spela om hela banan från början tills du fått iväg fyra attacker. I senare världar har bossarna dessutom en sköld som du får bort genom att stampa på guppen för att skicka iväg en chockvåg.

Som du kanske har gissat vid det här laget tycker jag att det här är spelmagi när det är som allra bäst. Innan jag började spela tyckte jag det såg intressant ut, men jag hade ingen aning om hur engagerande det skulle vara och vilken känslostorm spelet skulle leda till. Jag har tills nu valt att inte köpa en PlayStation VR, men mästerverket Thumper ökar mitt sug. Jag hoppas få testa detta i VR-läge någon gång, då jag tror inlevelsen skulle bli ännu större.