Recension: Those Who Remain [PS4]

Ett mörker har lagt sig över den lilla sömniga staden Dormont, och ur detta mörker dyker märkliga varelser upp och belägrade staden. Människor försvinner under mystiska omständigheter, kanske på grund av varelserna, kanske av andra anledningar.

När spelet börjar befinner jag mig vid ett motell. Huvudpersonen Edward har trotsat mörkret för att komma hit och avsluta en affär han haft ett tag med en kvinna. Motellet är tyst och tomt, men efter ett tag lyckas jag hitta rummet som älskarinnan borde vara i. Jag hör att duschen är igång i badrummet, men det är ingen där. Sedan ringer telefonen i motellrummet och en röst uppmanar mig att stanna i ljuset.

Jag inser snabbt att det inte är så lönt att stanna kvar vid motellet, men när jag lämnar rummet ser jag att någon iskallt hoppar in i min bil och kör iväg med den. Så jag får helt enkelt vandra tillbaks till Dormont genom mörkret. 

Those Who Remain börjar väldigt starkt och stämningsfullt. Grundidéen att jag måste stanna i ljuset genomsyrar hela spelet och hur jag tvingas ta genvägar eller omvägar för att kunna ta mig tillbaks till staden igen. Råkar jag vara oförsiktig och ge mig ut i mörkret är det snabbt över för mig. Varelserna jag kan se på avstånd i mörkret finns nämligen överallt – oavsett om jag är inom- eller utomhus. Det blir snart en nödvändig vana att försiktigt öppna dörrar och snegla in för att se om det finns lampknappar vid sidan om dörren eller inte.

Ett skräckspel vore såklart inte ett skräckspel utan obskyra pussel eller jaktsekvenser, och här finns det gott om båda. Pusslen är på en lagom klurig nivå, oftast finns det ledtrådar lämnade i närheten för att du ska slippa dra ditt hår i frustration. Detsamma kan dock inte sägas om de påtvingade jaktsekvenserna. Att försöka framtvinga panik och en adrenalinrush när jag som spelare jagas av ett otäckt monster funkar första gången, men när jag på grund av en halvtaskig fysikmotor eller oklar nivådesign behöver spela om samma segment ett par gånger förbyts paniken mot frustration och irritation. 

Under min resa in mot stadens centrum får jag lära mig mer om människorna som försvunnit och varför mörkret fallit över staden. Bakgrundshistorien till varför saker har gått som de gjort är kanske spelets starkaste sida, och via en serie av kvarlämnade dagböcker och anteckningar får jag själv pussla ihop vad som hänt och ta ställning till om det var rättvist hanterat eller inte. 

Tyvärr håller inte spelet hela vägen ut. Någonstans halvvägs igenom börjar jag bli uttråkad av onödiga jaktsekvenser och onaturliga fenomen som inte riktigt passar in. Att behöva navigera en labyrint samtidigt som jag bär på tunga stenstatyer medan ett jättelikt trädmonster flåsar mig i nacken är helt enkelt varken spännande, läskigt eller särskilt kul.

Där Those Who Remain lyckas riktigt bra är i de mindre, intimare miljöerna. Att utforska hus, nervöst smyga sig fram och se till att alltid tända lampor är riktigt nervkramande. Jag fick hjärtklappning och hoppade till ett par gånger när oförutsägbara händelser ändrade mina noggrant planerade drag. Men mot slutet av spelet var jag mest glad över att det var slut, när mina nerver var mer plågade av frustration och irritation än av skräck.

Trots modiga försök att göra ett intelligent och emotionellt laddat skräckspel så faller Those Who Remain tyvärr lite platt, mestadels på grund av den senare hälften av spelet där tempot faller markant. Där utvecklare som Bloober Team och Frictional Games briljerar inom moderna skräckspel har Camel 101 inte mycket att sätta emot, dessvärre. Jag kommer fortfarande hålla ett öga på utvecklarna, för de kanske lär sig något inför nästa spel.