Recension: The Witness [PS4]

Jonathan Blows senaste spel kan mycket väl vara årets mest efterlängtade verk. Efter att ha legat bakom startskottet för en aldrig sinande indievåg på konsol för drygt sju år sedan med mästerverket Braid – vars slutscen diskuteras än idag – är det minst sagt många som är nyfikna på projektet han lagt ned sin själ i sedan dess.

Atmosfären i The Witness är fullkomligt ljuvlig. Från mina första prasslande steg i de inledande grönområdena, förbi undersköna skogar fyllda med rosa körsbärsträd, vidare till marmorvita slottsruiner och häpnadsväckande bergstoppar är allt bedårande vackert. Varje minut av resan är lika fin som en skickligt målad pastelltavla, och variationen mellan de olika miljöerna på ön där resan utspelas imponerar verkligen. Mysiga konstverk som Flower (9/10) och Journey (10/10) får se sig besegrade rent estetiskt, för här får jag bevittna några av de mest inbjudande miljöer jag någonsin sett i ett spel.

Även om miljön och det ljuva bakgrundssuset får mig att stormtrivas är det ändå alltid pusslandet som står i fokus. Mekaniken är till en början lika simpel som de enklaste labyrinter du hittar i en vanlig knep- och knåptidning – dra ett streck från start till mål mellan slingergångarna däremellan och du har vunnit.

En av de enklare pusselpanelerna. Dra en linje från cirkeln i botten av den vita skylten upp till en av grenarna. Kan du lista ut vilken?

Snart läggs dock ett extra lager till mekaniken, sen ett till och därefter ytterligare ett. Innan jag vet ordet har de triviala tankenötterna blivit otroligt komplexa och avancerade. Nya symboler och regler introduceras vid varje nytt område jag besöker, och att lista ut hur dessa hänger samman kan ibland vara ett lika stort mysterium som själva pusslet.

När det går som bäst och jag löser gåtor som en riktig mästerdetektiv uppe bland trädtoppar mellan knarrande kojor tar min lycka abrupt slut. Tetrisliknande symboler blockerar nämligen min väg, och hur dessa klossar klaffar i problemlösningen har jag ingen aning om ännu. Jag tvingas ofta vända om och besöka nya regioner för att klura ut hur oprövade pusselelement fungerar, och det är först när jag hittar tetrisbitar vid ett träsk jag förstår hur de passar in. Lyckan jag känner då är ungefär densamma som när jag låser upp nya förmågor i Metroidvania-spel, eftersom jag plötsligt kan ta mig vidare på alla de platser jag tidigare sett symbolen.

Min största kritik mot The Witness är att majoriteten klurigheter hade fungerat precis lika bra i en pysselbok som i ett digitalt spel. Många gånger känns det som att de vackra bakgrundsmiljöerna bara är simpla kulisser och billiga lockbeten för att lura på mig nya tankenötter. Ungefär som att placera ett sudoku mitt i en akvarellmålning – kontrasten blir lite för stor.

Spelet är väldigt långsamt i början, men tempot lägger sig på en mer lagom nivå när du kommer in i öns flyt.

Lyckligtvis tvingas jag tänka utanför ramarna ibland, och omgivningarna får plötsligt spela en central roll i pussellösningen. Spelet är som bäst när jag behöver ta hjälp av skuggor och landskap i kombination med de symboler och streck vars regler jag lärt mig. Än bättre blir det när jag plötsligt upptäcker hur allt från vattendrag och gräs till berg och moln går att omvandla till pussel i spelvärlden. Det gäller bara att lära sig se rätt mönster.

Hur bra The Witness lever upp till förväntningarna är svårt att svara på. Det är inte alls lika tajt som Braid och slutsekvensen kommer aldrig att bli lika omtalad. En sak är dock säker – spelet är verkligen ingen besvikelse. Är du minsta intresserad av att motionera hjärnan med problemlösning är detta ett spel du absolut inte får missa.