Recension: The Witcher 3: Wild Hunt [PS4]

Om du bara spelat PlayStation de senaste generationerna är sannolikheten hög att du har missat The Witcher-serien. Den polska fantasyvärlden som började med en serie romaner av författaren Andrzej Sapkowski har samlat en ständigt ökande skara fans på grund av hur trovärdig spelvärlden är, trots många fantasiinslag.

Spelen har alltid haft intressanta karaktärer med personligheter som inte går att kategorisera som varken goda eller onda. Detta tillsammans med att dina beslut faktiskt har omfattande konsekvenser gör The Witcher-spelen till väldigt spännande upplevelser.

The Witcher 3: Wild Hunt följer återigen monsterjägaren Geralt of Rivia. Minnesförlusten han har kämpat mot i de två tidigare spelen har nu släppt, och han försöker hitta tillbaka till sin kärlek Yennefer.

Geralt plågas av mardrömmar om Ciri som han tidigare har fostrat som om hon var hans dotter, och drömmarna antyder att hon jagas av The Wild Hunt. Denna skara skräckinjagande och blodtörstiga alver är lite av en kombination mellan ringvålnaderna i Sagan om Ringen och apokalypsen ryttare, och är inte några man vill ha flåsandes i nacken.

Detta är förstås inte tillräckligt med elände, därför pågår även ett krig som drar upp över de norra rikena. Det massiva södra riket Nilfgaard drar sig sakta men säkert norrut och lämnar död och förstörelse efter sig. I de ockuperade områdena hänger kroppar i träden för att avskräcka eventuella uppror eller desertörer, och i byarna är folk livrädda och nedbrutna.

I ett traditionellt rollspel hade ditt uppdrag sannolikt varit att stoppa de invaderande styrkorna och rädda världen från en ockupationsmakt, men The Witcher fungerar inte riktigt så. Geralt bryr sig inte så mycket om saker som inte rör honom – om han inte får betalt för det förstås. Därför är huvudfokus i The Witcher 3: Wild Hunt alltid att finna Yennefer och Ciri, även om vägen dit kräver att han behöver involvera sig i lokala bekymmer för att få mer information.

Det som omedelbart fängslar mig är själva spelvärlden. Denna otroligt massiva sandlåda, som känns mer levande än något annat jag upplevt i ett spel, trollband mig på ett vis som bara The Elder Scrolls V: Skyrim har lyckats göra tidigare. Det känns belönande att bara rida runt och upptäcka områden, inte bara för att det kan finnas skatter där, utan för att utforskandet känns så väldigt givande. Den dynamiska dygnsrytmen och de skiftande vädereffekterna skapar ytterligare stämning och är otroligt välgjorda.

Uppdragen som Geralt tar sig an är inte bara av slaget monsterjakt, utan handlar om allt från att återfinna en gammal mans get till att fånga en seriemördare som härjar i staden Novigrad. Många av uppdragen baserar sig på att använda Geralts förbättrade sinnen för att hitta spår och ledtrådar, men förbered dig på en hel del dialog också. Den är dock väldigt välskriven, oavsett om det gäller huvuduppdrag eller små sidouppdrag, och även röstskådespelare gör ett väldigt bra jobb. Det är ofta vanligt att allt krut bränns på huvudrollerna, men här håller även små biroller hög klass och karaktärerna har ett djup som jag inte hade förväntat mig.

Mångfalden i The Witcher 3 är helt klart imponerande, men det som är ännu mer imponerande är kvaliteten ändå vinner över kvantiteten. Det känns som att allt i spelet fyller en funktion och inte bara finns där för att bocka av en ruta eller fylla i ett tomrum på kartan. Spelet låter dig dessutom göra vad du känner för vid tillfället utan att påminna om alla saker du skulle kunna göra istället. Ubisoft borde med andra ord ta en väldigt lång titt.

Även om det är lätt att bländas av alla välgjorda delar av spelet finns det en del tråkiga fläckar som påverkar upplevelsen. Bildfrekvensen varierar ibland vilt, i synnerhet under strider mot många fiender. Detta försvårar tajmingen och leder till otroligt frustrerande dödsfall. Vilket leder till nästa problem, nämligen laddningstiderna. Jag tog tiden flera gånger och det är inte ovanligt att behöva sitta och vänta i en och en halv minut för att få komma igång och kämpa mot fiender (och bildfrekvensen) igen. Det är helt enkelt inte acceptabelt.

Styrningen av Geralt, både i och utanför strid, känns också kantig och oexakt. Det leder till en del finjustering av positionen när du försöker plocka upp en specifik sak i spelvärlden som inte borde behövas. Det lite av en vanesak, men det känns aldrig helt hundra.

The Witcher 3: Wild Hunt är ett spel med enormt höga toppar, kanske till och med bitvis det bästa jag har spelat i år. Det är dock tydligt att CD Projekt RED är en utvecklare som känner sig mest hemma på PC, för de har inte lyckats hålla sig inom ramarna för vad PlayStation 4 kan göra. Kombinationen horribla laddningstider och bildfrekvens som lite för ofta dyker ner under 20-strecket gör att det inte går att ge full pott till detta i övrigt mästerligt designade spel.