Recension: The Walking Dead: Michonne – Episode 3 [PS4]

Jag har fått tillbringa ett fåtal timmar tillsammans med en av de starkaste karaktärerna i fenomenet The Walking Dead. Jag har fått leda den kvinnliga skönheten till någon slags frälsning som endast kan ges i världen skapad av Robert Kirkman. Räddningen i det zombietäta helvetet på jorden heter frihet, vänskap och tillit. Allt det har jag fått vara med om att kämpa för och till slut leverera åt min hjälte; Michonne.

Om du har följt recensionssviten hittills, är det ingen hemlighet att både jag och Johan är ense om det faktum att Michonne är en av de allra starkaste karaktärerna i serien, oavsett media. Protagonisten har ett rejält djup, en fantastisk styrka, en stark integritet och en väldigt intressant historia att berätta.

När jag sist lämnade miniserien, hade hjältarna lyckats fly från ondskan en stund, men de var absolut inte säkerhet. Ganska snart visar det sig att människorna vi flyr från, vet exakt var vi befinner oss och ger Michonne ett ultimatum; ge upp gisslan så överlever ni och får träffa era vänner igen. Vår hjältinna är allt annat än naiv och förstår ganska snart att det inte går att lita på någon, inte den här gången heller.

Om du tycker att min machete gör ont, vänta tills jag hittar en katana!

Spelets handling kretsar helt och hållet kring sorg, hämnd och frigörelse. Många av karaktärerna vi lärt känna under miniseriens gång, är ärrade, rädda eller förvirrade och det är inte så konstigt eftersom gruppen nu förstår att zombierna inte utgör det största hotet mot deras överlevnad.

Avsnittet är ganska kort men lyckas ändå under drygt en timme att greppa tag i mig ordentligt och få mina instinkter att vakna till liv. Jag bryr mig om varje levande människa i min grupp samtidigt som jag hyser ett bubblande, snart kokande hat mot de som förföljer oss. Mina känslor krockar och sliter i mig – jag är ju en vänlig själ, varför upplever jag ett sådant hat mot andra människor?

Återigen levererar Telltale Games en trovärdig berättelse med verkliga karaktärer och riktigt svåra val. Förutom de beprövade, grova ”pest eller kolera”-valen, konfronteras jag även med betydligt subtilare gränsdragningar där jag verkligen får huvudbry då jag utför mina handlingar.

Jag, min vän och herr potatis-säck-huvud

Berättelsen har ett bra tempo som flyter på i en jämn takt och striderna känns verkligen tillfredställande. Brutaliteten och precisionen som Michonne utdelar i varje utfall, känns helt underbara, speciellt när grottmänniskan i mig väckts till liv på grund av provokation.

Musik och ljud känns också på sin plats i princip hela tiden, allt som hörs i bakgrunden verkar noggrant beräknat och levererar precis den effekt som jag förväntar mig av Telltale Games nuförtiden. I det stora hela, känns avslutningen av Michonnes miniserie i det närmaste perfekt. Mina känslor är på topp och jag är rejält laddad inför nästa säsong av serien som är på intågande. Det är redan bekräftat att Clementine återvänder, men min förhoppning är att vi ska få se mycket mer av Michonne i framtiden!