Recension: The Vanishing of Ethan Carter [PS4]

Paul Prospero får en dag ett brev från Ethan Carter, en tolvårig pojke som bor i det lilla samhället Red Creek Valley. Brevet innehåller information som är väldigt störande och pojken verkar vara rejält illa ute. Prospero, detektiven med övernaturliga förmågor beger sig genast till det lilla samhället i Pennsylvania för att ta reda på vad som egentligen händer.

Det är inget varmt välkomnande jag får när jag tar de första stegen i skogen, överallt finns gömda fällor som aktiveras när jag kommer i närheten av dem. Jag smyger vidare genom skogen och fascineras av hur vackert allt är, solskenet letar sig ned genom trädkronorna och allt känns levande. Något känns dock fel i allt det vackra – det är alldeles för tyst för att vara i skogen, endast vinden och trädens knarrande hörs men inga djurläten.

En av spelets fantastiskt vackra vyer. Varför blev jag sugen på Skyrim nu?

Jag följer järnvägsrälsen framåt, den får vara min guide för stunden. Några stenar som fallit över rälsen får mig att vika av från den utstakade vägen och ta en liten rundtur i skogen, vyerna som möter mig är som från en vacker tavla, målad med oljefärg.

Efter en stund möts jag av en trasig träbro och det krävs en del mod för att jag ska våga ta mig över den; det är långt ned till botten och bron knakar för varje steg jag tar. Smått kallsvettig är jag äntligen över på andra sidan där något slags godståg står tomt. Jag börjar ana oråd och snart blir mina farhågor besannade då jag hittar benstumpar bredvid rälsen och mängder med blod. Blodspåren leder mig åt sidan där jag hittar den livlösa kroppen. Det är hemskt men min undersökning måste börja här och nu!

The Vanishing of Ethan Carter är ett äventyrsspel som presenteras i förstapersonsvy. Den polska utvecklarstudion The Astronauts består delvis av folket som gav oss Bulletstorm och Painkiller, något som förvånar med tanke på hur lugnt detta senaste spel är. Här går det inte att göra något våldsamt överhuvud taget, utan fokus ligger istället på miljöerna, berättelsen och glädjen att utforska.

Historien är väldigt mörk och handlar om hur Ethan råkar väcka ett ont väsen som verkar infektera psyket på invånarna i det lilla gruvsamhället. Stämningen som spelet bjuder på är mycket tät – allt balanseras perfekt mellan mörkt och vackert, både när det gäller miljö och händelser.

Det var länge sedan jag spelade ett äventyrsspel av det här slaget och därför känner jag mig i början rejält vilsen och faktiskt lite dum. Spelet berättar inte alls vad jag bör göra utan lämnar världen vidöppen för mig att utforska. Så småningom förstår jag dock konceptet och de där ögonblicken där jag kan lösa något själv, utan hjälp från någon annan, skänker mig en bra känsla i hela kroppen.

I see blue people…

Resan som jag tar mig igenom är inte speciellt lång, jag blir klar efter tre sittningar, sammanlagt runt fem timmar, men det känns absolut inte som att något saknas. Röstskådespelarna är övertygande och miljöerna är helt fantastiska – jag kan nästan känna lukterna från skogen och gruvorna.

Tragedin i Red Creek Valley kommer jag att bära med mig ett bra tag, berättelsen är tung och skrämmande men det är inget som jag får mardrömmar av. När jag tänker tillbaka på allt som jag lärt mig av spelet, undrar jag om det verkligen var ett ont väsen som ställde allt i oordning. Fanns ondskan kanske i människorna från början? Kanske var allt bara en ond dröm?

Spela The Vanishing of Ethan Carter du med, så kan vi diskutera senare!