Recension: The Tomorrow Children: Phoenix Edition [PS4, PS5]

Som spelskribent springer man då och då på spel som inte riktigt liknar något man har spelat tidigare. Det kan vara rent visuella drag som sticker ut, berättandeform, upplägg eller helt enkelt känslan som spelet förmedlar. Någon gång kommer det att komma en tid när jag slutar att bli förvånad tänker jag för mig själv ibland, men så blir det nog aldrig.

Det senaste spelet att påminna mig om det är det underliga äventyret som är The Tomorrow Children, ett spel som levde ett kort liv 2017 för att nu återupplivas med det passande namnet The Tomorrow Children: Phoenix Edition.

Temat skriker i detta annorlunda upplägg kommunism à la Sovjetunionen, men det är bara en av faktorerna som gör att det känns unikt. Utvecklarna har valt att applicera det på en superabstrakt postapokalyptisk värld och gjort små söta dockliknande människor till dess invånare. Det är udda och temat kanske tajmar lite dåligt med omvärldsläget i den riktiga världen, men samtidigt är det så fascinerande i all sin egenhet. Den charmiga och snygga grafikstilen är en definitiv bonus.

The Tomorrow Children är ett onlinefokuserat spel och när jag startar upp det för första gången så tilldelas jag ett framslumpat namn på vad som kommer att bli min framtida stad. Spelet går nämligen ut på att mitt ute i en surrealistisk öken starta om mänskligheten. Jordens undergång har inträffat, men om vi alla hjälps åt så kanske människan kan resa sig från misären och få ett drägligt liv i framtiden. Varje spelare har sin lilla stad och allt eftersom spelet utvecklas kan jag både få och göra besök hos andra spelare. Syftet med dessa är något så fint som att hjälpa varandra leta resurser, generera ström, öka invånarantalet m.m. Självklart finns det lite belöningar och sånt för initiativtagaren med, men framförallt går det ut på att hjälpa den man har valt att initiera kontakt med.

Spelets kanske mest abstrakta inslag är världen som det hela utspelar sig i. En stor, vit och plan landmassa som snart förvandlas till en kvicksandsliknande substans så fort jag tar några steg utanför min by. Långt bort i fjärran vandrar och flyger kolossala varelser fram, och allt eftersom dagarna går händer det att de närmar sig och lämnar stor förödelse efter sig när de är färdiga. Något som är desto trevligare är de slumpmässigt valda ”öar” som växer fram ur kvicksanden då och då. På dem sker spelets huvudsakliga äventyrande samt utvinnande av material till mina byggnadsprojekt, men om jag har tur kan jag även hitta några av de mysigt skramlande matrjosjka-dockor som går att skapa nya medborgare av.

Det är spännande att springa runt och utforska såväl min by som de olika öarna, och det är svårt att inte imponeras av omgivningen som ständigt överraskar en med nya påhitt. Spelet är visserligen fattigt på karaktärer att interagera med och insamlandet av material kan bli lite väl upprepande ibland, men när varje ny ö är pampigare än den andra måste man helt enkelt utforska den. Med rätt verktyg kan jag dessutom både hacka och borra mig fram genom dess porösa konstruktion. För att platserna inte ska bli allt för öppna för hopp och lek har man på vissa av dem klämt in en och annan fiende som gärna tar en tugga av mig om de får chansen. Dessutom fräter mörkret på min lilla karaktär, och gör nattarbete omöjligt såvida jag inte har tillgång till en ficklampa eller annan ljuskälla.

Materialet jag och mina besökare samlar på oss hamnar snabbt på hög i byn för att snart bli nya byggnader och andra objekt i mitt växande samhälle. Byggandet initieras vid en stor maskin, och valet av projekt ökar de olika värden som visar hur betydelsefull just mitt samhälle är på kartan. Det är inte särskilt avancerat, men ändå tillfredsställande i sitt utförande.

Oavsett vad man tycker om det politiska tema, som med glimten i ögat genomsyrar spelet, är det ett av The Tomorrow Childrens stora dragplåster. Man dras nämligen fort med i det taktfasta stampandet, paradmusiken och dokumentviftandet, framförallt när det ramas in med en fräsch ljudbild och visuell prakt. Det hårda arbetet blir kanske lite enformigt då och då, men på något vis finner jag ändå suget att fortsätta när ö efter ö ploppar upp i den kritvita öknen.