Recension: The Thaumaturge [PS5]

Jag tycker det kan vara klokt att göra lite faktakoll på ett, för mig, okänt ord. Det första jag gjorde efter att recensionsexemplaret av The Thaumaturge installerades på mitt PlayStation 5, var ett snabbt googlande på det engelska ordet från spelets titel.

Termen “thaumaturgy” är när en magiker använder förtrollningar för att åstadkomma ändringar i samhällets vardag. En sådan trollkarl kallas för “thaumaturge”, vilket är benämningen för spelets protagonist Wictor Szulski.

The Thaumaturge utspelar sig i Warszawa året 1905, i en tid då det ryska imperiet härskade över Polen. Jag imponeras av hur autentiskt 1900-talets Kongresspolen är i spelet, eftersom polackers, ryssars och judars levnadsstandard skildras detaljerat i de olika stadsdelarna. Det är fascinerande att lyssna på när befolkningen använder olika språk under konversationer.

Wictor Szulski återvänder till Warszawa efter flera års resande utomlands, då nyheten om att hans far avlidit. Det visar sig att fadern lämnat flera lösa trådar som Wictor behöver följa upp, men dessa leder dock mot en uppsjö av faror och illvilja. Berättelsen är intressant att följa, mycket på grund av de magnifika karaktärerna och hur de utvecklas med tiden. Jag kan välja olika svarsalternativ som i exempelvis Mass Effect, och mina svar eller frågor kan påverka relationen med en viss person. Wictors magikraft stärks av hans högmod, och ibland ger vissa svarsalternativ näring åt denna dödssynd. Ibland gynnar det hans karaktär, men överdrivet högmod kan stänga framtida möjligheter, så försiktighet rekommenderas.

All dialog utmärks av fantastisk röstskådespeleri och ett målande vokabulär, men ibland känns som att spelets tempo sänks av de långa konversationerna. Dessutom märker jag att bildhastigheten dras ned emellanåt vid filmsekvenserna.

Eftersom Wictor är en magiker med ett bra öga för detaljer är han en utmärkt detektiv, vilket gör sökandet under spelets gång intressant. Han kan använda sig av sin förnimmelse att hitta ledtrådar och lägga ihop dem för en slutsats, och detta kan då låsa upp fler svarsalternativ under en dialog. All information som jag hittar ger erfarenhetspoäng, vilket är en fin bonus.

Stridssystemet tar tid att lära sig men är faktiskt ett välgjort sådant när jag får hum om hur det fungerar. Wictor har i början spöket Udyr med sig vid sin sida, och kan hitta fler av dessa väsen under tidens gång. I turordningsbaserade slagsmål kan jag välja kommandon åt Wictor och något av spökena för att skapa attackkombinationer som passar aktuellt motstånd. Starkare attacker tar längre tid att utföra, så fiender kan hinna ge mig en smocka eller två innan det blir min tur. Udyr och de andra spökena kan permanent förstöra vissa fienders förmågor om jag väljer rätt kommando vid rätt tillfälle.

Warszawa är en stor stad, men tack vare Wictors förmågor är navigeringen praktisk. Med en snabb knapptryckning kan jag framkalla en röd röklinje mig rätt färdriktning, och det fingerknäppande ljudet som uppstår varje gång är dessutom väldigt tillfredsställande.

The Thaumaturge är ett imponerande rollspel med dess utmärkande persongalleri och välskrivna manus. Det fångar den estetik från 1900-talets Warszawa i varje detalj. Striderna har en liten inlärningskurva och fastän att konversationer tar merparten av spelets struktur tycker jag att spelskaparna Fool’s Factory åstadkommit ett bra slutresultat.