Recension: The Texas Chain Saw Massacre [PS4, PS5]

Asymmetriska skräckspel där spelare online försöker fly undan blodtörstiga mördare har blivit en populär genre det senaste årtiondet med exempelvis Dead by Daylight och Friday the 13th: The Game som några av de mest populära titlarna i kategorin. Gun Interactive lanserade det sistnämnda 2017 och nu samarbetar de med utvecklarna Sumo Nottingham med ett annat filmlicenserat skräckspel.

The Texas Chain Saw Massacre är baserat på skräckfilmen Motorsågsmassakern från 1974, regisserad av Tobe Hooper. Den farliga kannibalfamiljen med ökände, motorsågssvingande Leatherface chockade världen för nästan ett halvsekel sedan, och gör nu comeback med fler massakrer i sikte.

I detta spel ställs två lag mot varann; fyra överlevare mot tre blodtörstiga familjemedlemmar och det blir en hektisk katt och råtta-lek i varje omgång. Alla karaktärer har en unik förmåga som kan komma till pass, både under flykt eller förföljelse. Leatherface är en obligatorisk spelare och startar alltid i källaren med de fyra tillfångatagna överlevarna. För de sistnämnda gäller det att undvika motorsågen till varje pris, då den orsakar stor skada vid attacker och kan dessutom förstöra dörrar och vissa barriärer.

Tid och ljud är de största faktorerna under matchens gång. Alla överlevare har blivit misshandlade inför matchen och blöder frekvent under tidens gång. Ju längre omgången pågår, desto högre risk är det att hjältarna förblöder om de inte lyckas fly. Hastiga rörelser som att rota i verktygslådor för snabbt skapar oväsen och larmar därmed mördarna om offrens närvaro.

De tre banorna i The Texas Chain Saw Massacre är direkt tagna från filmen. Miljöerna är groteska och överallt ser jag upphängda människodelar bland bråte och inspärrade höns. Det audiovisuella sätter en motbjudande ton vilket passar spelet utmärkt, särskilt ljudet från en 1970-tals motorsåg i högvarv. Alla banor har fyra utgångar, och överlevarna behöver specifika redskap för att kunna öppna vissa av grindarna, medan familjen kan hindra dem genom att låsa dörrar eller att gillra fällor.

Den farligaste personen på spelplanen är familjens farfar. Trots att han sitter i sin gungstol och med en hammare i höger hand, så är han allt annat än harmlös. Han kan nämligen upptäcka överlevare i rörelse när han vrålar till, men han behöver konstans förses med blod för att bli starkare. Familjen kan släcka törsten med insamlat blod från hinkar eller dödade offer. Överlevare måste stå still för att undvika bli hittade vid farfars illvrål, men när han uppnår full styrka kan de inte gömma sig alls. Däremot kan de utföra en smygattack för att lamslå gubben tillfälligt och göra honom svagare.

Spelets progressionssystem är enormt och har gott om valmöjligheter. När jag går upp i nivå kan en favoritkaraktär uppgraderas med nya förmågor i färdighetsträdet, vilket gör att jag får bättre överlevnadschanser i kommande matcher. Framstegen beror på hur du presterar under matcherna, men jag upplevde att det tar lite väl lång tid ibland att gå upp i nivå.

Kontrollen är mestadels enkel och lättbegriplig, men att interagera vid språng är ett besvär. Det blir i synnerhet tydligt när jag försöker öppna dörrar i stridens hetta, eller attackera samtidigt som jag springer.

The Texas Chain Saw Massacre är stämningsfullt och framförallt skräckinjagande, och Tobe Hooper hade onekligen blivit stolt över tolkningen av hans verk. Jag imponeras av det pulshöjande kaoset vid jakt, flykt och smygande bland kycklingben och Leatherfaces dundrande motorsåg. Jag tappar snabbt bort ett par timmar så fort jag startar upp spelet, och det är väldigt lätt att komma in i den bekanta ”bara en match till”-cykeln.