Recension: The Tartarus Key [PS4, PS5]

Alex Young har en riktigt dålig morgon. Hon vaknar upp i ett rum hon inte känner igen, inlåst och utan några av sina tillhörigheter. En övervakningskamera i ett av rummets hörn följer hennes rörelser med precision. Efter att ha letat runt i rummet lite hittar hon en walkie talkie och får reda på att hon inte är ensam om att ha vaknat på en konstig plats. Lite noggrannare utforskande av rummet visar att dess enda dörr är låst, men efter lite klurande lyckas hon hitta en nyckel och ta sig ut.

Det visar sig rätt snart att hon och den andra kvinnan, är inlåsta i en stor villa. Gott om låsta dörrar, ont om människor och ännu färre ledtrådar till varför de befinner sig där de gör. Det pussliga skräckäventyret The Tartarus Key har precis börjat och Alex kamp för att ta sig ut kommer kräva en hel del tankeverksamhet.

The Tartarus Key följer trenden att försöka efterlikna mer åldrade spelkonsoler, i likhet med Chasing Static (7/10), Signalis och Saturnalia. Det finns något nostalgiskt i att spela nyskapade skräckspel med samma tekniska, eller estetiska, begränsningar som Playstation 1 hade. Texturerna är suddiga och karaktärsmodellerna är oerhört kantiga, och ljudbilden är även den skönt nostalgisk. 

Mina förväntningar på The Tartarus Key vreds snabbt på sitt huvud dock. Jag hade väntat mig ett överlevnadsskräckspel i stil med ett klassiskt Silent Hill eller Resident Evil, men det jag fick uppleva var något helt annat. Visst finns det en genomgående obehaglig stämning och gott om mystik, men klassiska strider och spar-rum finns inte. Istället är The Tartarus Key något så lömskt som en serie av escape rooms i tät följd, där fokus ligger på att lösa knepiga och kniviga pussel istället för att undfly faror eller skjuta ner zombier. Spelet ligger således närmare Nine Hours, Nine Persons, Nine Doors eller Zero Escape i ton än klassisk överlevnadsskräck. Och faktum är att det lyckas väldigt bra med att skapa en fantastiskt tät, snyggt ihopvävd handling med riktigt bra pussel. 

Efter att Alex och hennes nya kompis Torres samlat sig lite och lyckats sätta upp en samlingsplats på nedervåningen börjar Alex utforska villan lite mer. Naturligtvis visar det sig att den inte är helt folktom. Det finns ett par kidnappade människor till, och deras öden faller ofta helt i mina händer. 

Pussel efter pussel, rum efter rum börjar ett uns av sanningen uppenbara sig, eller gör den det? Jag ser ett ganska abrupt slut, men kastar mig tillbaka in i äventyret och försöker klara mig lite bättre en andra gång. Naturligtvis går det helt åt skogen, och mina frågor förblir obesvarade tills jag kastar mig in i leken en tredje gång och verkligen gnuggar tankeknölarna. Pusselrummen jag hamnar i har inte alltid uppenbara lösningar, men med uppmärksamhet och ett anteckningsblock i närheten så lyckas jag till sist klura ut även de knepiga rummen och få klarhet i vad det är som försiggår. 

Hur och varför Alex och dessa andra individer hamnat i den mystiska villan låter jag vara osagt, för det är verkligen en resa värd att uppleva. The Tartarus Key lyckas verkligen imponera med sin täta stämning, de kniviga pusslen och den oerhört obehagliga villan full av udda karaktärer.