Recension: The Swindle [PS4]

I en värld där ånga fortfarande är den viktigaste formen av energi har människan under den viktorianska eran ändå på något sätt lyckas ta sig ut i rymden, eller åtminstone min grupp av tjuvar. Ute i det vakuumfyllda intet planerar vi våra stora stötar mot allt från torftiga affärsverksamheter till rejält dominerande etablissemang.

Den stora fienden heter Scotland Yard och gestaltar i vår värld polisenheten som, med hjälp av en ondsint artificiell intelligens kallad Djävulens Basilisk, ska utplåna all kriminalitet i världen. Vi har hundra dagar på oss att stoppa Scotland Yard, sen är det kört.

Välkommen till The Swindle, upplevelsen som du antingen kommer att avsky eller fullkomligt avguda. Spelet visas som ett klassiskt tvådimensionellt plattformsspel där din karaktär kan hoppa, slåss och använda sina färdigheter för att stjäla så mycket pengar som möjligt innan de strategiskt utplacerade vakterna anar oråd. Nivåerna är aldrig likadana, vilket innebär att du hamnat lite snett om du gillar spel där du kan memorera placeringarna av fiender eller skatter.

Till en början trivs jag bra i världen som Size Five Games levererar, en värld som är vacker och intressant rent estetiskt. Efter en liten stund retar jag mig dock på de bristfälliga instruktionerna för hur jag egentligen ska spela. Jag är visserligen en novis när det kommer till speltypen men idag, år 2015 borde jag väl få lite mer information om kraven för att lyckas med en nivå i spelet?

Hemma det mysiga rymdskeppet går det att uppgradera rånarfamiljen och välja uppdrag.

Efter ett tags kämpande börjar jag förstå hur jag ska bete mig i detta udda hopkok av rån, robotar och datorer. Det finns ett antal nivåer som jag måste ta mig igenom för att tjäna tillräckligt med pengar för att till slut kunna erövra Djävulens Basilisk. Det mesta kretsar kring uppgraderingar, allt ifrån möjligheten att hacka datorer till dubbelhopp men också att låsa upp nya nivåer att råna.

Fienderna är till en början enkla att överlista då deras synfält visas klart och tydligt på spelplanen. När jag närmar mig den definitiva sluttiden introduceras fler typer av vakter med annorlunda beteendemönster. Variationerna fortsätter och svårighetsgraden ökar för varje dag som går, något som jag upplever en smula frustrerande eftersom jag står och trampar i början med väldigt lite pengar.

De hundra dagarna försvinner en efter en och jag pressas obönhörligen närmare slutmålet, det som innebär undergången för mig och resten av de charmigt kriminella typerna i min närhet. Varje misstag som resulterar i min karaktärs död frambringar en ny hjälte som ärver eventuella uppgraderingar. Bortfallet av en karaktär minskar även tiden med en dag, vilket innebär att ett litet snedsteg minskar min chans till framgång med en procent.

Ibland går det väldigt bra med rånandet och ibland går det så här…

Eftersom alla nivåer genereras efter en algoritm och är annorlunda dag för dag, presenteras ganska snart de uppenbara bristerna i The Swindle. Exempelvis, för att lyckas någorlunda med mina kupper behöver jag kunna hacka ångdatorerna eftersom pengarna som ligger på marken endast ger mig runt 40 pund under en bra kupp. För att kunna hacka datorerna måste jag uppgradera mina färdigheter gällande IT, något som kräver 100 pund. Det innebär alltså att jag behöver spela om första nivån (som aldrig är likadan) minst tre gånger innan jag kan komma vidare.

Sakta men säkert ökar mitt intresse av spelet, samtidigt som jag gång på gång rynkar på näsan åt valet att mer eller mindre slumpa fram min framgång. Jag befinner mig i något slags limbo när det kommer till The Swindle där jag ena sekunden njuter av charmen, utmaningen och estetiken, medan jag i nästa stund kommer på mig själv att avsky slumpen som gör att jag måste nöta nivåer för att uppnå mitt mål.

Size Five Games har i och med The Swindle, tagit ett befintligt koncept och destillerat det till något som brinner av iver att utmana mig som spelare men som haltar en smula på grund av slumpen i spelet.