Recension: The Surge [PS4]

Dead Space möter Dark Souls? Det är svårt att inte jämföra The Surge med dessa två actionbetonade spel, men har Lords of the Fallen-utvecklarna Deck13 lyckats baka in något eget i receptet den här gången eller serveras vi en rymdpannkaka med avslitna lemmar och en bismak av motorolja?

En bra bit in i vår framtid, har vår planet verkligen tagit stryk. Storstäderna är överbefolkade, jorden är förorenad bortom sans och vett. Världens regeringar har sedan länge gett upp och storföretagen har tagit över kontrollen. CREO är en av dessa megakorporationer och de försöker dra sitt stå till stacken och rädda världen.

Warren har en riktigt usel första dag på det nya jobbet hos CREO – när han utrustas med ett industriellt exoskelett för att kunna utföra sitt jobb går något horribelt fel, han blir medvetslös och vaknar upp en stund senare till ett smärre kaos. CREOs forskningsfacilitet verkar vara under angrepp från en okänd fiende.

Efter de framgångar som Demon’s Souls och Dark Souls rönt har en ny subgenre inom actionäventyr blivit inofficiellt erkänt – soulsliknande spel. Formeln är i grund och botten ganska enkel: svåra men rättvisa spel, taktiska närstridselement med fokus på hantering av karaktärens uthållighet, medvetet risktagande, samt det oundvikliga behovet av att analysera fiendernas rörelsemönster för att hitta dess svagheter och utnyttja dessa. Och det kanske mest tydliga signumet; jakten efter värdefull valuta som används för att köpa eller uppgradera utrustning.  När du oundvikligen dör lämnas dessa surt förvärvade pengar kvar i en pöl av blod som du måste kämpa dig tillbaks till för att återfinna.

Hej robot. Vill du bli min vän? Inte, ah meeen.

När jag kastas in i den dystopiska världen är det med en viss förtjusning. Trasiga maskindelar fyller världen, och beväpnad med rejäla järnskrotsvapen börjar jag hacka rustnings- och vapendelar från de bepansrade fienderna jag möter för att uppgradera mitt exoskelett och mina vapen. Mitt första intryck är att det inte har varit såhär roligt att hacka lemmar av fiender sedan Dead Space. Ett par timmar senare har nyhetens charm dock förbytts mot frustration och en smärre irritation över att The Surge till stor del bygger på repetitivt ihjälslafsande av fiender för att ha en rimlig chans att överleva i världen.

I jämförelse med studions förra spel, Lords of the Fallen (4/10), är striderna väsentligt förbättrade. Det finns en definitiv tyngd i striderna, något som saknades tidigare, och det känns tillfredsställande när mina vapen träffar sitt mål. Dock finns det ett par smärre skavanker i både träffdetektering och blockerande av attacker som definitivt är irriterande. Det hände mer än en gång att jag tvingades safta till med en eller två attacker mer än nödvändigt på grund av att spelet inte registrerade träffarna korrekt; något som i tajmingkrävande bosstrider kan ge katastrofala konsekvenser.

Världen som målas upp är vacker i sin nedgångna, rostiga, industriella skitighet och den handling som berättas är intressant – i synnerhet då dystopiska framtidsvisioner är något jag genuint uppskattar. Genom ljudloggar och karaktärsmöten byggs en intressant handling upp och jag utforskar med glädje varje skrymsle och vrå efter mer bakgrundsinformation eller uppgraderingsmoduler till min rustning.

Vapenvariationen är rätt imponerade, med både lätta, mediumtunga och supertunga vapen.

Exoskelettet Warren bär på, och hur det uppgraderas, är kanske ett av de smartare designvalen – här finns nämligen inga grundegenskaper att fokusera på eller tvingas välja mellan. Istället låses det med jämna intervall upp fler platser där exoskelettet kan bestyckas med insticksmoduler, vilka till exempel kan ge högre hälsa, bättre uthållighet, och aktivt eller passivt läkande. Hur du bestyckar ditt exoskelett beror helt på hur du vill spela och det påminner en del om friheten Nier: Automata gav i form av programval.

The Surge följer Souls-mallen ganska väl och det är tydligt att Deck13 lyssnat på kritiken mot Lords of the Fallen och arbetat bort en del av dess brister. Dock lider det fortfarande av en brist på fingertoppskänsla när det kommer till balansering och att kännas rättvist. De ibland labyrintliknande miljöerna i kombination med den begränsade tid du har på dig att återfinna ditt lik vid dödsfall känns bara oschysst och uppmanar till ett väsentligt försiktigare utforskande än det borde.

Efter oräkneliga dödsfall, ett fabrikskomplex fyllt av sönderslitna fiender och svordomar över en kamera som i vissa fall är den absolut svåraste fienden spelet har att kasta mot mig, har The Surge lämnat mig kluven. Den upptäckarlust jag inledningsvis kände tillsammans med stridernas glädje, har förbytts mot en irritation över designslarv och onödiga buggar. Spelet försöker lite för hårt att vara tufft, elakt och svårt för att fånga den publik som brinner för Dark Souls, men Deck13 förstår fortfarande inte helt vad det är som fångar publikens ovillkorliga kärlek.

I kategorin Souls-liknande spel är spelet trots sina skavanker en av de starkaste kämparna även om det bleknar i jämförelse med inspirationskällorna, och jag är väldigt nyfiken på vad studion kommer att hitta på härnäst. När The Surge är som bäst är det snudd på riktigt bra, det är bara lite trist att det inte håller samma kvalitet genom hela upplevelsen.