Recension: The Silver Case [PS4]

Den allra mest punkrockiga av alla japanska spelutvecklare; Goichi Suda, mer känd som Suda51 – slog igenom på allvar i samband med att Killer 7 släpptes till Gamecube 2005. Det är ett märkligt spel i förstapersonsperspektiv där du lönnmördar dig igenom en konspiration av snudd på episka proportioner.

Att ett såpass vuxet, våldsamt och estetiskt unikt spel släpptes till en Nintendo-plattform förvånade nog ganska många, men något Suda51 föredrar är just det oväntade. Studion han grundade; Grasshopper Manufacture, har släppt en hel del märkliga spel genom åren och nu är det äntligen dags hans debuttitel att släppas i översatt form. Äventyrsspelet The Silver Case har kommit hit för att stanna.

Det faktum att det tagit närmre 17 år för The Silver Case att bli översatt till andra språk än japanska och ges ut här är smått ofattbart i teorin. I praktiken blir det ganska tydligt när spelet startas upp; Active Gaming Media som lokaliserat och portat spelet till PlayStation 4 har gjort ett mycket bra jobb, men grundmaterialet som fanns att arbeta med lämnar en del att önska. Att det från början var en lågbudgetproduktion är tämligen märkbart – men märkligt nog passar det väldigt väl.

Staden 24 Districts drabbades av en serie mord för ett tjugotal år sedan, och mördaren ertappades ganska kvickt och placerades i förvar. Men en serie nya mord väcker vissa kopplingar till dessa historiska händelser, och motsvarigheten till en polisstyrka får illa kvickt börja utreda dessa mord. En rookie dras med in i gänget och självklart är det vår roll att vara denna nykomling.

The Silver Case är en märklig skapelse, inte bara tack vare Goichi Sudas egenheter och märkliga manus, men även i tempo och spelmekanik. Det vinglar och faller mellan spelgenrer – vill det vara en visuell novell, vill det vara ett äventyrsspel? Jag vet inte riktigt, men en stor del av den tid jag tillbringat i The Silver Case har gått ut på att trycka på X för att läsa igenom mängder av väldigt långa monologer och dialoger. Knapptryckandet varieras dock emellanåt av kortare filmsekvenser, stillbilder eller lite vandrande i en väldigt rudimentär värld.

Efter en lång, lång väg nådde Silver Case fram.

Sudas excentriska humor är inte lika framstående som den brukar vara, men världen och karaktärerna i The Silver Case är precis så osympatiska som man kan vänta sig, om inte mörkare. Snarare är det så att Suda51 tonat ner det gravallvarliga mörkret i de senare spelen, för stundtals är The Silver Case ett stort, svart moln av asfaltssvart hopplöshet och ångest. Det är inte ofta jag rekommenderar längre pauser från spel, men i det här fallet kan det behövas en dags återhämtning efter att ha spelat igenom ett kapitel.

Det är svårt att sätta fingret på precis hur stort inflytande The Silver Case har haft inom spelutveckling överlag, men jag har svårt att tro att Danganronpa (8/10) eller Zero Time Dilemma (9/10) vågat töja på gränserna så mycket som de gör, om det inte vore för att en generation spelutvecklare vuxit upp med The Silver Case i sitt mentala bagage.

Som ett  historiskt dokument är dess vikt tyngre än de brister åldern bär med sig. The Silver Case är en intressant upplevelse och de största bristerna är egentligen klumpigheten i kontrollen utanför de massiva dialogsjoken samt att tempot är segt som sirap bitvis. Handlingen är gripande, och för det mesta, intressant, observant och snudd på profetisk.

Och så är väl fallet med de flesta punkproduktioner, varför Suda51s spel tenderar att åldras med väsentligt mer värdighet än många av hans samtida spelskapare.