Recension: The Pathless [PS5,PS4]

Det finns spel som ger en enorm frihetskänsla när du snabbt kan ta dig fram över stora vidder, och The Pathless hamnar otvivelaktigt i denna kategori. I en gränsvärld mellan verkligheter har en ond kraft förbannat de gamla naturgudomligheterna och flera försök har gjorts att rädda dem. Du är den siste jägaren som nu tar sig an det monumentala uppdraget.

Premisserna är ganska enkla och mycket av narrativet upplevs snarare än berättas, även om det finns några utspridda stentavlor och döda själar som fyller på med kunskaper och ledtrådar.

The Pathless är i grund och botten ett action- och pusselspel där det känns som om många moment hämtat inspiration från The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Ön där det utspelas är uppdelad i olika platåer där du måste rensa bort förbannelsen och utmana den korrumperade gudabesten. Detta görs genom att lösa olika pussel för att få emblem som i sin tur tvättar bort mörkret från torn som istället lyser starkt när förbannelsen tvättats bort. Till din hjälp får du tidigt en örn som både hjälper till med pussel och som gör att du kan glidflyga över landskapet.

Pusslen handlar ofta om att hitta platser där du kan skjuta en pil genom flera ringar innan de träffar ett mål, eller tända eldar genom att skjuta genom en fackla först. Du kan inte flytta på pusselelement själv, men din örn kan både bära vikter och knuffa på speglar och rörliga ringar.

Upplägget är enkelt där du kan springa, hoppa, glidflyga och skjuta pilbåge. Det finns också en funktion för att springa snabbare genom att förbruka andepoäng och det är här en av de största behållningarna lyfts fram. Att susa fram genom miljöerna i hög fart är otroligt befriande och det är nästan så att jag känner vinden vina i mitt ansikte. Utspritt på banorna finns talismaner och varje gång du skjuter en talisman så återfår du en stor del av andepoängen. Att i full fart förflytta sig medan pilarna avlossas ger ett flyt som jag inte sett i många spel.

En annan stark egenskap med spelet är bossarna. I den första fasen handlar det om att springa ikapp bossen och hinna landa pilar, och då uppstår den härliga fartkänslan kombinerat med adrenalinet att samtidigt ducka eldklot eller stampattacker från en stor best. Jag får nästan lite vibbar från Shadow of the Colossus (9/10) eller de heliga bestarna i ovan nämnda Breath of the Wild.

Om du råkar komma för nära en boss innan det är dags att ge sig på den hamnar du i ett smygamoment som för mig utan tvekan känns som spelets svagaste del. Det känns som om bossen teleporterar planlöst till olika platser och det finns bara någonting att förlora. Som tur är måste du bara göra det momentet en gång per boss och kan för det mesta undvika det i övrigt.

Jag spelade primärt på PlayStation 5, men testade även PlayStation 4-versionen. Bortsett från lite längre laddningstider och några dippar i skärmuppdateringsfrekvens så är versionerna i stort sett identiska.

The Pathless överraskar mig och känns som ett gediget äventyr som kittlar både upptäckarglädjen, de små grå och viljan att flyga eller svischa fram. Det är en värdig släpptitel till PlayStation 5 och om du gillar genren bör du ta en titt på det.