Recension: The Mortuary Assistant: Definitive Edition [PS4, PS5]

Skräckspel kommer i många olika former. Vissa är långa, handlingstunga berättelser med många timmar av nagelbitande, andra är lite kortare, aningen intensivare och går sällan djupare än att de redovisar en serie händelser under en begränsad tidsrymd. Sen har vi såklart de där skräckspelen som komprimerar det narrativa och kör allt i hundratjugo knyck för maximal skrämseleffekt på kortast möjliga tid. The Mortuary Assistant är ett sånt spel, och jag har spelat den senaste utgåvan, Mortuary Assistant: Definitive Edition.

Spelets handling går att sammanfatta på följande sätt. Efter att ha tröttnat på sitt tidigare jobb går den unga kvinnan Rebecca en utbildning för att kunna byta yrkesinriktning. Hon lyckas kamma hem en tjänst som assistent på bårhuset Riverfields Mortuary, och när spelet tar vid ska vi påbörja vårt första arbetspass. Mötet med enhetschefen, herr Delver blir lite stelt, och efter att ha blivit hemskickad i förtid blir Rebecca samma natt kontaktad av honom igen. Tre nya kroppar har kommit in, och ingen annan har möjlighet att ta passet. Rebecca hoppar in i bilen, och snart står jag där ensam i bårhuset. Men saker är inte riktigt som de ser ut.

Mortuary Assistant är ett speciellt spel på flera vis. Dels är dess tema ganska exploaterande med ett upplägg där en stor del (av de korta spelomgångarna) handlar om att skära och hantera avlidna människor. Jag vill inte riktigt kalla uppgifterna minispel, för det finns inga direkta förutsättningar för vad som skulle kunna vara en vinst eller förlust när jag utför dem. Uppgiften känns rå och frånstötande till en början, men efter ett tag känns det som att de få handlingar man kan göra mer är en gimmick för att skapa en känsla av obehag. Framförallt för att uppgifterna är väldigt enkla, få och enformiga. Det hela får en del av mig att känna att det obehagliga temat hade kunnat nyttjas mer, samtidigt som en andra del  klurar på om man egentligen hade velat det. Klart är att det är ett annorlunda uppdrag, men vad är då poängen med att utföra det?

Jo, saken är att jag snart blir varse om en demonisk närvaro i bårhuset, och det dröjer inte länge innan den försöker att koppla ett grepp om vår karaktär Rebecca. Vi tillåts inte att lämna platsen, men den erfarna och misstänkt involverade chefen Delver har lyckligtvis ett skåp med hjälpmedel i byggnaden för den sortens händelser. Spelets mål presenteras vid denna stund, och det visar sig att vi genom våra arbetsuppgifter och hjälpmedel ska pussla ihop vilken av de tre kropparna som innehåller en demon, och sen besegra den.

För att lyckas med insatsen krävs det tålamod och uppmärksamhet, men även uthållighet. Under tiden du arbetar med de tre liken kommer nämligen demonen att bombardera dig med synvillor och angrepp allt eftersom ditt arbete fortgår. Här lyckas man väldigt bra och många av skräckinslagen känns vältajmade och bra uppbyggda både visuellt och tack vare en stabil ljudbild med duktiga röstskådespelare. Vad som händer under kvällen varierar dessutom lite från genomspelning till genomspelning, vilket klickar väl med spelets flera olika narrativa utvecklingar.

Tyvärr stjälps spelet rätt rejält av ett speltekniskt klumpigt upplägg och enformiga uppgifter. Rebecca kan bära ett begränsat antar föremål, varav endast två får vara ”stora”. När ett av dessa stora föremål är blocket med dina uppgifter blir det snabbt ont om svängrum och inventarie-jonglering uppstår, ett faktum som blir extra frustrerande när man är som mest stressad. Sladdriga kontroller i kombination med ständiga hopp mellan menyer är också en källa till irritation och stundvis känns det som att slumpmässiga drag med spaken ger störst chans att få markören dit man vill.

Att undersöka kroppar för att hitta tecken på demonisk aktivitet är ett klyftigt inslag, men det blir snabbt enformigt och snudd på tråkigt att utföra. Samma sysslor görs om och om igen och verktyg slumpas ut på olika platser i lokalen mellan omgångarna, snarare för att förvilla spelaren än för att skapa variation. Efter ett fåtal omhändertagna kroppar är det momentet helt enkelt inte spännande längre, och jag frågar mig själv varför man inte har inkluderat fler uppgifter som man kunde alternera mellan? Jag fortsätter idogt att registrera varje anmärkningsvärd skada på kropparna för att sedan stämma av dem under processens gång. Ibland dyker det upp en diskrepans, och det hela blir en ledtråd på vägen mot demonens förintelse.   

Sammanfattningsvis är The Mortuary Assistant: Definitive Edition ett spel som frodas i sina skräckmoment, men haltar i delar av sitt upplägg. Demoniska röster, kroppar som rör sig och varelser som närmar sig i ögonvrån är endast några exempel på de enkla men träffsäkra ögonblick av skräck som det här spelet levererar. Dess kompakta narrativ passar troligtvis utmärkt för underhållande sittningar med vänner under en skräckspelskväll, men då räddar även runtskickandet av handkontrollen en från att tröttna på dess enformigaste inslag.