Recension: The Missing: J.J. Macfield and the Island of Memories [PS4]

Hidetaka Suehiro, mest känd under smeknamnet SWERY, är onekligen en av japans kanske knepigaste spelutvecklare. I väst slog han igenom ordentligt med det väldigt Twin Peaks-inspirerade äventyrsspelet Deadly Premonition som fick väldigt blandade betyg. De som kunde bortse från spelets tekniska och spelmekaniska brister föll ofta handlöst för de skruvade karaktärerna, stämningen och handlingen. Efter att Microsoft lagt ner hans nästa projekt – D4: Dark Dreams Don’t Die tog han en längre paus från spelutveckling för att fokusera på sin hälsa (och bli buddhistisk munk). Men för dryga två år sedan utannonserade han att han skulle starta en ny studio – White Owls Inc.

The Missing: J.J. Macfield and the Island of Memories är första verket från den nya studion och är utvecklat i samarbete med Arc System Works. Allt börjar på en pir där J.J. Macfield och hennes vän Emily är på väg att borda en båt mot en mystisk ö. De behöver en liten paus från verkligheten. Efter att de haft en trevlig stund framför lägrets lägereld så vaknar J.J. upp och Emily är borta. Naturligtvis börjar J.J. utforska ön i jakten på sin vän och märkliga saker börjar ske.

Till att börja med så verkar J.J. vara osårbar. Att kliva in i fällor och tappa ett ben eller en arm stör henne inte märkbart utan skakas bort med ett ryck, och läks med en knapptryckning. Det blir strax en väsentlig spelmekanik att kunna utnyttja denna lealösa förmåga. Jakten på Emily tar hjältinnan genom mer och mindre livsfarliga miljöer – mörka skogar, källare, en bowlinghall och fler minnesvärda områden.

Osårbarheten behövs verkligen då det lurar faror runt många hörn. Att ta sig förbi fällor, hinder och lösa de pussel som erbjuds är stundvis frustrerande, men alltid klurigt och med en morbid twist. Karaktärens kroppsdelar far och flyger av vissa fällor och mer än en gång fattar hon eld och rullar plågad omkring på marken. Att tvingas att plåga en spelbar karaktär till den här graden känns till en början fasansfullt, men kombinationen av rätt orealistisk grafik och det faktum att J.J. snabbt kan återställa sig hjälper en del för att förmildra traumat.

De många fällorna är användbara för att lemlästa J.J. med.

Nu är allt som tur är inte lemlästning och dysterhet, utan J.J. avbryts då och då av sin telefon där gamla textmeddelanden från vänner, modern, Emily och hennes uppstoppade gosedjur FK dyker upp med jämna mellanrum för att fördjupa handling och bakgrundshistoria. Utan dessa mer komediska (och förvisso stundtals nattmörka) inslag hade The Missing gränsat lite för nära till ett rent tortyrplattformsspel, men Swery lyckas balansera det mörka med det ljusa med extrem fingertoppskänsla. Att voyeuristiskt detaljstudera J. J’s kommunikation skänker ett oerhört djup till karaktären.

En liten bit in i spelet börjar jag så smått pussla ihop vad jag tror spelet handlar om, men jag tvingas lite senare erkänna att jag haft helt fel. Först framemot slutet börjar jag kunna se hur trådarna skall kunna tvinnas ihop för att helt tappa hakan under spelets slutsekvens.

Ibland avbryter gosedjuret F.K. vår hjältinnas utforskande med lite telefånerier.

Det märks på rätt många sätt att Swery är ett stort fan av Twin Peaks. Både hans tidigare verk Deadly Premonition, men även The Missing är mer än lovligt inspirerat av David Lynchs galenskaper. Märkliga, surrealistiska miljöer och karaktärer går som en röd tråd genom spelet, och i princip all dialog (ofta inläst ”baklänges” som vissa karaktärer i Twin Peaks) känns märklig och med multipla tolkningsmöjligheter.

När eftertexterna väl rullat och jag lyckats skrapa upp min haka från golvet kände jag mig emotionellt misshandlad. Kanske var det helt rättvist med tanke på all grymhet jag utsatt J.J. för, och det tog mig ett par dagar att smälta upplevelsen. Swery har kanske inte lyckats skapa ett helt perfekt spel eftersom vissa av pusslen och omstartsmöjligheterna vid dödsfall kan kännas bitvis frustrerande. Men jag trodde aldrig att en medelålders, märklig japansk spelskapare skulle kunna skapa ett spel som är så helt rätt i tiden när det kommer till att skildra ungdomar, livssvårigheter eller den utsatthet vissa kämpar med att överkomma. Hatten av till Swery för en fenomenal prestation.