Recension: The Medium [PS5]

Den polska studion Bloober Team har gjort sig ett namn inom moderna skräckspel med titlar som Layers of Fear, Observer (7/10) och Blair Witch Project. The Medium är deras största och mest tekniskt komplicerade titel hittills. Med stora skräckspels-kändisar som Troy Baker, Akira Yamaoka och Mary Elizabeth McGlynn anslutna till spelet kommer den naturliga frågan – har studion tagit sig vatten över huvudet eller kan de leva upp till förväntningarna? 

Marianne är en ung kvinna som haft det rätt svårt i livet. Inte nog med att hon dras med återkommande mardrömmar om att en ung kvinna blir mördad, hon minns dessutom inte särskilt mycket från sin barndom. Efter att hennes fosterfar har dött får hon ett märkligt telefonsamtal från någon som påstår sig veta mer om hennes bakgrund och varför hon har lite märkliga krafter.

Eftersom hon inte har något som håller henne kvar i Krakow så ger sig Marianne iväg på sin motorcykel ut på landsbygden till ett övergivet semesterparadis. Niwa, som polska kommunistpartiet byggde upp som ett rekreationscenter för partitrogna, har dock förfallit lite sedan dess glansdagar. Det stängdes av regeringen efter en otäck massaker för många år sedan och har inte underhållits särskilt bra.

Redan ett par steg innanför dess dörrar märker Marianne att allting inte står helt bra till. Väggarna mellan vår verklighet och den där förlorade själar bor verkar vara lite spruckna och sårbara här, något som påverkar Marianne väldigt mycket, eftersom hon har förmågan att se in i den världen och prata med de döda.

Som spelets titel kanske skvallrar lite om är Marianne nämligen ett medium. Hon har tidigare lyckats leda vilsna själar rätt för att hitta ljuset, komma vidare och få lite ro. I Niwa kommer hennes krafter verkligen sättas på prov, dels verkar det finnas en rätt mörk bakgrundshistoria till massakern, men även hennes egna förflutna kommer sakta nystas upp. 

The Medium är helt klart det mest Silent Hill-inspirerade spelet Bloober Team har jobbat på än så länge, inte enbart på grund av att den legendariske kompositören Akira Yamaoka har hjälpt till med en del av musiken, men även för att det utspelar sig i två helt distinkta världar. Dels får vi följa Mariannes äventyr i den riktiga världen, utforska Niwa och dess omgivning men vi får även se en mörkare värld, inspirerade av den polska surrealist-konstnären Zdzisław Beksiński. 

Kontrasten mellan dessa två världar är verkligen natt och dag, och det är svårt att inte tänka på världsskiftningarna i Silent Hill när jag handlöst kastas runt mellan dessa två ytterligheter. Ett rätt smart grepp Bloober nyligen patenterade är att spelet ibland utspelar sig i båda dessa världar samtidigt, så att jag i en delad skärmvy kan se Marianne i båda samtidigt. 

Handlingen går in på en hel del mörka ämnen och kan vara rätt så obehagligt bitvis. Som tur är drar sig Bloober Team från att använda sig av enklare skrämseltricks, utan förlitar sig på att bygga upp sin psykologiska skräck med atmosfären och de två distinkta världarna. För det mesta fungerar det väldigt bra, men spelet hade kunnat må bra av att förkortas en aning. Det är lite synd att Bloober Team inte riktigt vågar lita på sin förmåga att skrämmas utan att ta till onödiga jakt- eller smygsekvenser, då dessa dessvärre drar ned stämningen istället för att förhöja den. 

Trots dessa smärre invändningar så är The Medium helt klart Bloobers mest kompetenta och tekniskt komplexa skräckspel. Är det lika läskigt och stämningsfullt som Layers of Fear? Nej. Är det lika surrealistiskt och udda som Observer? Nej. Men som en lite bredare, massmarknadsanpassat skräckspel gör de helt klart vad de satt ut att göra – att skapa en psykologisk skräckupplevelse i stil med genrens bästa, men det når inte alltid helt fram.

Med tanke på Bloobers nyligen utannonserade avtal med Konami ska det bli spännande att se vad framtiden bjuder på i skräckupplevelser.