Recension: The Longest Road on Earth [PS4, PS5]

Jag är gammal nu. Och därför märker jag tydligt i The Longest Road in Earth hur träffsäkert utvecklarna leker med begreppet tid. För samtidigt som spelet inte tar mer än en och en halv till två timmar att avsluta (och få en platinatrofé) så känns det som en evighet, fast på alla bra sätt som du kan tänka dig.

Narrativet är uppbyggt kring ett fåtal individer som lever ett helt vanligt liv; vi har kvinnan som jobbar på ett café, hantverkaren som tar ströjobb och den äldre herren som äger en affär som säljer diverse kuriosa. Om någon skulle försöka sälja spelet på dessa premisser tror jag inte att någon skulle köpa det, men tro mig, detta är en upplevelse som kommer att ge dig mersmak.

Inte ett talat ord hörs i spelet och med ett undantag inte heller ett skrivet ord, men det behövs heller inte. Utvecklarna har nämligen sett till att blanda vardagliga händelser med otroligt passande musikaliska verk som känns verkliga, påtagliga och som träffar mitt i prick i de händelser jag upplever.

Allt i spelet känns avskalat, tillrättalagt och vardagligt. Och när jag skriver så, menar jag det såklart i det bästa av avseenden. Jag känner mig så hemma när den nuvarande huvudpersonen sitter på tåget på väg till jobbet och bara stirrar på de vajande handstropparna som ingen håller sig i, eller när jag behöver gå i flera minuter på en trottoar fylld av människor för att ta mig till arbetsplatsen.

Allt tar tid, allt är alldagligt men samtidigt så viktigt och så flyktigt. The Longest Road on Earth skriver mig inte på näsan med ett budskap eller ett äventyr, utan låter mig istället själv skapa mig en erfarenhet av vad karaktärerna går igenom , oavsett om det gäller alldagliga ting eller något som de är brydda över.

Upplevelsen är faktiskt så pass avskalad att den levereras i gråskala och i ett nästan överdrivet pixligt format, ungefär som ett PC-spel från sent 80- eller tidigt 90-tal. Och det funkar alldeles utmärkt för mig eftersom jag istället för att njuta av explosiva, färgrika miljöer, bara får ta del av en bokstavligen grå vardag.

Om du har läst så här långt, förstår du redan att detta inte är en titel för dig som tycker om snabba, händelserika upplevelser i 4K-upplösning eller formidabla kamper i 60 FPS. Men om du har två timmar till övers och känner att du vill uppleva ett antal normala individers vardag, har du hittat helt rätt. Det kanske låter udda, men det är på alla sätt fantastiskt!