Recension: The Legend of Nayuta: Boundless Trails [PS4]

I The Legend of Nayuta: Boundless Trails axlar du rollen som yngligen Nayuta som precis kommit hem till den lilla ön efter månader till sjöss. Du bor med din syster eftersom dina föräldrar försvunnit i ett skeppsbrott när de letat efter ett mytomspunnet land. Tillsammans med bästa kompisen extraknäcker du som alltiallo för att få vardagen att gå runt. Men vad är de mystiska stjärnstenarna som landar från himlen?

Premissen är ganska okomplicerad och det går fort att komma in i gängorna. Redan under prologen dyker det upp en liten flygande älva med rosa hår och bakom henne ett par skumma typer. Älvan öppnar en portal någonstans och glömmer att stänga den och då är givetvis äventyret ett faktum.

The Legend of Nayuta: Boundless Trails släpptes ursprungligen för PlayStation Portable 2012, men lokaliserades aldrig för marknaden i väst. Det här är därför första gången som vi som inte kan japanska får chansen av avnjuta det. Titeln är ett sidospår i den långkörande Trails-serien inom The Legend of Heroes, även om kopplingarna är få och små. Exempelvis heter protagonisten Nayuta heter Herschel i efternamn, även om det är oklart om det finns släktband med Towa Herschel från Trails of Cold Steel-serien. Det dyker även upp Zemurisk malm och maskoten Mischy finns gömd i spelet.

Den största skillnaden från spelen i huvudserien är att det här handlar om ett actionrollspel och påminner mer om Ys-serien i det avseendet. Varje kapitel är uppdelat i ett antal banor eller äventyr som har ett uppdrag som måste lösas och några samlarobjekt att hitta. Mellan varje äventyr kan du resa hem till din egen värld och laga mat eller uppgradera din utrustning. Det linjära upplägget passar väldigt bra och ger mig en stark känsla av att komma framåt hela tiden och ger mig kontroll över spelets tempo.

Striderna är till en början ganska enkla med en attack, en duckning, hopp och en trollformel från älvan Noi. Men ganska snart lär sig Noi flera trollformler och när du löser fler och fler uppdrag så kan du låsa upp specialattacker från svärdsmästaren i byn. Motståndet är varierat och till en början fungerar knapphamring, men ganska snart visar det sig kanske inte helt överraskande att det lönar sig att memorera attackmönster och undvika att bli träffad istället. Bossarna är förstås den största behållningen kring monsterbataljerna och de bjuder på variation och känns kreativa och kul.

Det finns också inslag av metroidvania i form av låsta vägar som du inte kan nå förrän du har låst upp någon specialattack eller en ny förflyttningsförmåga. Det smärtar lite i mitt komplettionisthjärta att behöva lämna saker outforskade på banorna, men det är både snabbt och enkelt att gå tillbaka när du tror att du kan köra klart den. En sak som jag verkligen uppskattar är att alla troféer motsvaras av en pokal i menyerna också så att det går lätt att spåra vad som saknas utan att gå ut i konsolens menyer.

Bortsett från att karaktärsmodellerna har få polygoner och lågupplösta texturer känns Nayuta oväntat fräscht och modernt. Musik och dialog håller mycket hög klass och spelet rullar på med 60 bildrutor per sekund. Det finns dessutom ett höghastighetsläge ifall du skulle vilja snabba upp det hela. Med tanke på hur mycket tid jag tillbringat med spelserien borde jag inte överraskas över att jag gillar detta, men jag hade inte förväntat mig att gilla det här så mycket som jag gör.

Känslan att bli positivt överraskad är en favorit i spelvärlden och så även denna gång. Om du gillar välgjorda actionrollspel med lite simpla plattformselement och en stark musikrepertoar så kan du sluta leta nu.