Recension: The Legend of Heroes: Trails Through Daybreak II [PS5]

The Legend of Heroes: Trails Through Daybreak II tar allt som gjorde sin föregångare fantastisk och fortsätter berättelsen om Van, Agnès och de andra men på ett sätt som jag kanske inte hade förväntat mig. Trails Through Daybreak II känns nämligen ofta mer som en epilog till föregångaren eller rentav en mellanakt inför nästa del. Detta då den övergripande handlingen inte förs framåt i någon nämnvärd utsträckning förutom vid vissa specifika tillfällen.

Med det sagt visar Nihon Falcom ändå återigen varför de är mästare på berättelsedrivna rollspel och de levererar en spelupplevelse som är både förfinad och expansiv. Från de djuplodande karaktärerna till de förbättrade stridssystemen och den alltid lika briljanta musiken är detta ett måste för alla JRPG-fans.

Handlingen i Trails Through Daybreak II fortsätter den intrikata och politiskt laddade berättelsen från det första spelet och bygger vidare på de spänningar som etablerades i Calvard. Falcom lyckas skickligt balansera storskalig världspolitik med personliga öden, vilket gör varenda en av dessa scener engagerande och meningsfulla. Åtminstone när de väl dyker upp. Som jag nämnde tidigare är det alltså en relativt liten del av spelet som faktiskt för huvudstoryn framåt, vilket är varför Daybreak II känns aningen mer som ett mellanspel än vad jag förväntade mig. Istället får vi här en rejäl djupdykning i karaktärerna, såväl gamla som nya, och i detta avseende sköter Daybreak II sig fullkomligt lysande. Gamla favoriter återvänder med ännu mer djup och komplexitet samtidigt som nya karaktärer introduceras på ett sätt som känns naturligt och integrerat i berättelsen.

Huvudpersonen Van Arkride har utvecklats ytterligare och hans inre konflikter får mer utrymme att utforskas. Dynamiken mellan honom och de andra medlemmarna i Arkride Solutions är mer nyanserad än någonsin och deras relationer utvecklas på flertalet intressanta sätt. Dialogen är vassare, röstskådespelet faktiskt ännu bättre än i föregångaren nu när skådespelarna hunnit bli lite varma i kläderna och tempot i berättelsen känns mer välavvägt än i föregångaren tack vare dess snävare fokus.

En av de mest märkbara förbättringarna i Trails Through Daybreak II är stridssystemet. Upplägget med en blandning av realtids- och turordningsbaserade strider som introducerades i föregångaren har fått flera små men välkomna uppgraderingar. Striderna flyter nu ännu smidigare och övergången mellan realtidsaction och det mer klassiska turodningsbaserade upplägget känns mer sömlös. Tactical Link-systemet ger ytterligare djup till samarbetet mellan karaktärerna och uppmuntrar spelaren att experimentera med olika kombinationer och strategier.

Även Xipha-systemet har fått en uppdatering som gör att modifikationerna och anpassningsmöjligheterna för varje karaktär är mer detaljerade än tidigare, vilket i förlängningen gör att spelaren kan finjustera sin spelstil på ett sätt som känns mer belönande än i föregångaren. Nya ”Resonance Skills” tillför ytterligare ett lager av strategiskt djup och kan vända en strid om de används på rätt sätt. Utöver detta introduceras det väldigt tidigt ett nytt element i spelmekaniken som jag väljer att inte avslöja här men som är något helt nytt för hela Trails-serien. Inledningsvis är det spännande och ett intressant grepp men när jag började närma mig slutet på berättelsen hade denna del av spelmekaniken spelat ut sin roll för ett bra tag sedan.

De nya sidouppdragen är mer varierade och berättelsedrivna, vilket gör att även de minsta händelserna känns viktiga. I vanlig ordning ligger halva charmen i ett Trails-spel att ta sig an sidouppdrag och prata med i princip varenda NPC som finns för att det ska bidra till en mer levande spelvärld och karaktärer som återkommer i flera spel har sina egna miniberättelser som målas upp.

Falcom är kända för att förgylla sina titlar med fantastisk musik och Trails Through Daybreak II är inget undantag. Soundtracket är en perfekt blandning av intensiva stridslåtar, emotionella pianostycken och storslagna orkesterarrangemang. Varje område och scen har en genomtänkt musikalisk identitet, vilket förstärker atmosfären oerhört. Stridsmusiken har extra tryck och energi, medan de lugnare spåren bidrar till spelets känslosamma tyngd. Nihon Falcom Sound Team jdk levererar återigen ett mästerverk som gör att man vill lyssna på soundtracket långt efter att spelet är avklarat (jag letade genast upp det på Spotify och lade till i min dagliga rotation) .

På PlayStation 5 ser Trails Through Daybreak II fortsatt bra ut även om det kanske inte har hänt jättemycket rent tekniskt från föregångaren. Visst kan karaktärsmodellerna kännas aningen mer detaljerade och miljöerna är mer levande samtidigt som ljuseffekterna har förbättrats en smula. Spelet flyter på i stabila 60 bildrutor per sekund, vilket gör striderna och utforskandet av världen riktigt smidig.

The Legend of Heroes: Trails Through Daybreak II är överlag en uppföljare som inte för den övergripande berättelsen framåt förrän framåt slutet men som istället ger karaktärerna enormt utrymme för att fördjupas och utforskas. Med en annorlunda berättelse, mer nyanserade karaktärer, ett mer finslipat stridssystem och en ljudbild i absolut toppklass är det här ett av de senaste årens bästa japanska rollspel (tillsammans med föregångaren). Oavsett om du är en veteran i serien eller en nykomling som hoppade in med det första Trails Through Daybreak är detta en spelupplevelse du inte vill missa.