Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel [PS4]

The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel släpptes till PlayStation 3 och PlayStation Vita 2016 och har redan fått tre uppföljare i Japan. Del tre och fyra är PlayStation 4-exklusiva, och för att ge nya spelare chansen att hänga med i berättelsen släpps nu den första delen och senare i vår ska del två släppas. Originalutgåvan har redan recenserats på bloggen tidigare och denna recension tar sig an denna finputsade nyutgåva.

Till en början ser berättelsen ut att följa den så många gånger skådade standardmallen där en ung man med okända föräldrar dras in i ett episkt äventyr med stora konsekvenser. Tonåringen Rean Schwarzer börjar på Thor’s anrika militärskola och hamnar i den experimentella klass VII, där nio elever är antagna, baserat på sin förmåga att använda ett nytt teknologiskt verktyg snarare än på sin status som adel eller underklass.

Eleverna visar sig dessutom besitta en salig blandning av stridsstilar och magiska förmågor. Spelet bjuder på en detaljrik och levande värld som kretsar kring livet på skolan och relationerna som byggs där. På lediga dagar dyker det upp uppdrag där du kan tillbringa lite extra tid med klasskompisarna för att stärka relationen till dem. Systemet påminner en hel del om Persona-serien och ökade relationsnivåer ger också fördelar i strid. Förutom livet på skolan görs det även praktiska prov och exkursioner som visar mer traditionella rollspelselement.

Stridssystemet är turordningsbaserat och bjuder på ett förvånansvärt djup. Alla eleverna har experimentell utrustning i form av en ARCUS, en enhet som påminner om en kommunikator från Star Trek och den har ett antal platser för att stoppa i kvarts, en sorts magistenar. Dessa stenar kan ge ökningar av grundegenskaper eller magier som kan användas i strid eller både och. Detta gör att du senare i spelet när du samlat på dig en större mängd stenar kan skräddarsy rollerna om du exempelvis vill att en karaktär skall agera helare och en annan ska fokusera på närstrid. Systemet är såpass välgjort och varierat att jag aldrig tröttnar på att slåss med monster, trots att jag sedan länge passerat tresiffrigt antal timmar.

Presentationen bjuder på fantastisk karaktärsdesign med ett otroligt fint animeintro. PlayStation 4-versionen bjuder dessutom på en Pro-variant i 4k-upplösning och en skärmuppdatering på 60 bilder per sekund. Prestandadipparna i Vita-versionen är helt bortblåsta. På 3D-modellerna går det att se att spelet ursprungligen släpptes i Japan redan 2013, men trots de kantiga modellerna blir jag glad av den färgglada och sprudlande världen.

Rösterna håller verkligen toppklass, både på engelska och japanska där denna version har bredare utbud av dialoger jämfört med de tidigare PlayStation-utgåvorna. En annan viktig förändring är införandet av ett turboläge där du kan snabba upp utforskningen till dubbla hastigheten och strider till den fyrdubbla. Läget avbryter inte dialoger, vilket gör det till ett fantastiskt verktyg när du ger dig på omspelningar på andra svårighetsgrader eller om du jagar troféer.

Musiken är bland det bästa jag har hört i ett spel och jag har inte lyssnat så mycket på spelmusik utanför spelet sedan Xenogears i slutet av det förra årtusendet. All musik förhöjer sinnesstämningen oavsett om du njuter av en solig vårdag i den lilla byn eller slåss med en livsfarlig boss.

Berättelsen är karaktärsdriven och bjuder på en fantastisk utveckling för dina klasskompisar. Ju mer jag lär känna dem, desto mer känns de som mina vänner snarare än protagonisten Reans. Här har Nihon Falcom lyckats skapa levande figurer med komplicerade känslor och interna konflikter och problem att ta tag i. Vidare bjuder berättelsen på ett otroligt djup och ju mer jag skrapar på skolfasadens yta, desto mer av Erebonias politiska intriger och konflikter avtäcks. Bakom ytan avhandlar spelet allvarliga ämnen som mobbing och diskriminering i klassamhällen och det görs med finess, utan att skriva oss spelare på näsan.

Spelet ger mig en varm, familjär känsla och stor glädje. The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel är inte bara ett av de bästa rollspelen jag spelat de senaste generationerna, utan kort och gott ett av de bästa spelen jag någonsin spelat. Det gör mig extra glad att jag fortfarande älskar detta mästerverk lika mycket nu under min tredje genomspelning.