Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III [PS4]

Känslan jag får när jag träffar en gammal vän och börjar prata som om det inte gått någon tid överhuvudtaget är väldigt lik den känsla jag får när jag börjar spela The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III. Känslor av värme, närhet och glädje ligger ganska nära i jämförelse.

Den tredje delen är den första som utvecklats direkt för PlayStation 4 och även om de två föregångarna har fått återutgivningar, har Falcom tänkt på nya spelare och det finns därför både en mastig prolog med de stora händelserna i de tidigare spelen och när det dyker upp figurer från förr får du alltid en presentation av dem.

The Legend of Heroes-serien är en långkörare. Innan Trails of Cold Steel-serien, som också kallas Erebonia-berättelsen, finns både Liberl-berättelsen i form av Trails in the Sky-serien och Crossbell-berättelsen där spelen tyvärr aldrig släppts utanför Asien. Spelare som har hängt med länge belönas med en värld som är sammanhängande genom serierna och i Trails-spelen bjuds på flörter och påskägg hela tiden.

Berättelsen börjar ganska direkt efter epilogen från Trails II där huvudpersonen Rean Schwarzer äntligen har tagit examen och börjar som instruktör i en filial av militärskolan Thor’s. Självklart byggs en ny klass VII upp med intressanta figurer för att inte glida bort från grundkonceptet alltför långt. Berättelsen är starkt karaktärsdriven och huvudpersonerna har alla olika personligheter och motiv som driver dem framåt. Självklart bjuds det på hemligheter och vändningar som alltid i bra sagor.

Trails III bygger vidare på spelsystemet från de två föregångarna men gör allting lite bättre. Jag trodde ärligt att det skulle vara svårt att förbättra det turordningsbaserade stridssystemet från del två, men Falcom lyckas med det konststycket. Den absolut största nyheten är gränssnittet där traverserande i menylistor är borta och alla handlingar har fått en egen knapp. Förutom det finns autostrider, dubbelhastighet och en skippa-knapp för erfarenhetsskärmen efter striden.

Men just skärmen efter strid kanske du inte vill skippa då det delas ut erfarenhetspoäng, de sociala länkarna ökar och dina huvudkvartsstenar får erfarenhet utöver eventuella skatter du hittar. Systemet är briljant och även om jag är för hög nivå för att få märkbar erfarenhet för att påverka min nivå, så är det ändå värt att ta striden för att öka länknivåerna. Och jag tröttnar aldrig på stridssystemet som jag ärligt kan säga är det bästa jag har sett i ett turordningsbaserat rollspel.

Faktum är att varje enskild detalj håller absolut världsklass och samverkar till ren och skär eufori. Musiken är så bra att den rullar i mina Spotify-spellistor, karaktärsdesignen är så magisk att min dotter frågar varför de inte gör en anime med figurerna, och berättelsen skulle kunna utgöra en fantastisk romanserie. Röstskådespelarna gör ett fantastiskt jobb både på japanska och engelska med stor inlevelse och överträffar många andra genrespel.

Finns det då några svagheter som väger upp denna orgie av superlativ? Jag kan bitvis känna tempodippar i berättelsen, men belönas istället med detaljer om världen eller utveckling av djupet hos någon av figurerna. På gott och ont har antalet personer och deras relationer exploderat och påminner lite om serien Game of Thrones. I sammanhanget är detta bagateller som i förlängningen snarare hamnar på plus-minus än rent på minus-sidan.

Med risk för att upprepa mig; Falcom överträffar sig själva gång på gång och den tredje delen är den bästa hittills. Bara att tänka på spelet och skriva om det gör mig alldeles varm. Jag kan till och med sträcka mig så långt till att säga att det är ett av de bästa rollspel jag någonsin spelat. Jag håller både tummar och tår att den avslutande del fyra ska utannonseras för släpp i väst och att ryktena att Crossbell-spelen ska återutges på en modern plattform och lokaliseras i väst är sanna.