Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II [Vita]

Det är inte ofta vi får avnjuta två spel i samma serie under ett år, men tack vare sen lokalisering av föregångaren The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (8/10) får vi nu spela båda spelen under 2016. En sak som skiljer Trails från många andra rollspelsserier är att du här får en direkt fortsättning och jag skulle därför inte rekommendera att du spelar tvåan utan att ha spelat del ett. Du kan även få lite bonusar genom att importera en sparfil från när du klarat föregångaren om du spelar det på samma plattform och region. Karaktärerna och intrigerna är redan etablerade och du kommer att missa många detaljer om du hoppar över den första delen.

Den mystiska hushållerskan Sharon snackar allvar med Rean

Spelet tar som sagt vid efter det spännande slutet av den första delen, och vi får direkt veta att det råder inbördeskrig i Erebonia. Eftersom berättelsen är en av spelets stora styrkor, kommer jag inte att gå in på några detaljer för att undvika att avslöja händelser. Även om berättelsen aldrig blir lika komplex som i exempelvis Final Fantasy Tactics, finns det många personer att hålla reda på i maktkampen och jag uppskattar att det finns en menyavdelning med beskrivning av alla viktiga figurer du mött.

Redan under introfilmen kryper gåshud uppför mina underarmar och efter att ha tillbringat över 110 timmar med karaktärerna i föregångaren blir det som att återse gamla vänner. Trots att igenkänningsfaktorn är en stor styrka blir det här också en svaghet. När jag inser att utvecklarna till stor del har återanvänt både kartor, fiender och musik blir det ibland lite för mycket.

Här får monstren ha ögonen på skaft om de ska överleva Burst-attacken

Det turordningsbaserade stridssystemet är spelets trumfkort och jag får inte nog av striderna. Systemet har ett otroligt djup med de vanliga färdigheterna och utrustningen, men fyller bland annat på med ett väldigt anpassningsbart system med stenar som bestämmer vilka magier dina hjältar kan använda. Det påminner lite om Materia-systemet i Final Fantasy VII men med större valfrihet. Samarbetsattackerna har också fått sällskap av en nyhet i form av Overdrive, där två av figurerna får förtur och kan utföra starkare anfall. En annan likhet med Final Fantasy VII är att det finns ett oväntat roligt minispel där du åker snowboard på tid och ska plocka flaggor.

Jag märker hur emotionellt engagerad jag blivit i karaktärernas öden och under känslosamma återföreningar kommer jag på mig själv att sitta med ett stort flin och andra känsloyttringar i ilska eller besvikelse förekommer också när jag lever mig in i intrigerna. Likt mitt engagemang i karaktärsgalleriet i Persona 4 Golden känns det som om Class VII är mina vänner och att det är jag som älskar deras karaktärsstyrkor och hjälper dem tillrätta med sina svagheter.

Rean och Alisa tar ett mysigt fotbad mellan äventyren

Om jag jämför Trails II med föregångaren saknar jag skolsimulator-delen, där det trygga skolområdet agerade hemmabas. Det var en otrolig frihetskänsla att ha en levande skolgård med massor av dialoger att utforska. Även om tvåan självklart också har ett enormt utbud på dialoger känns det ändå lite mindre fylligt eftersom jag måste resa över större ytor för att hitta alla konversationer. En annan sak jag stör mig på är att tempot är ganska lågt i början och när jag fortfarande får introduktionshjälp 15 timmar in i spelet får jag lite Final Fantasy XIII-vibbar med avseende på den långa startsträckan vi fick där.

Det finns självklart flera förändringar till det bättre också. Snabbresor är tillgängliga på fler platser nu, och det går till exempel fortare att kalla på din häst när du har en sådan. Kritiken jag har drunknar dock i det enorma produktionsvärdet och djup jag får i spelet. The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II är ett otroligt bra spel och jag har väldigt svårt att lägga ifrån mig Vitan när jag måste avbryta mina sessioner. Det får mig att längta till tågresorna till och från jobbet och det knuffade direkt bort ett par andra spel som jag var mitt i. 

Gillade du ettan behöver du inte tveka, utan tvåan är ett givet köp. Och har du ännu inte upplevt del ett blir det hemläxa till julledigheten!