Recension: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II [PS4]

Många japanska rollspel har helt fristående delar med små gemensamma element, men The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II bryter normen och är en direkt fortsättning från det spännande slutet i föregångaren. Om du har spelat The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (10/10) så vet du vad du har att vänta, då tvåan använder samma spelmotor men med några fräscha nyheter.

Huvudpersonen Rean Schwarzer vaknar ensam efter att ha varit utslagen sedan den rafflande slutstriden från första spelet. Inbördeskriget är i full gång och fokus ligger på att hitta och återförena sina klasskompisar i Class VII.

Jag undviker att avslöja för mycket om berättelsen då den är central för spelupplevelsen, men jag kan ändå röja att det blir betydligt mindre fokus på skolan och mycket mer på inbördeskriget och vad som händer ute i landet. Om jag ska lyfta fram spelets akilleshäl så är det den långsamma starten där både prologen och första akten känns i längsta laget. Självklart bygger det kontext samt sätter upp förutsättningar och stämning inför de resterande delarna, därför uppmanar jag dig att härda ut; de första timmarna är nämligen inte representativa för helhetsupplevelsen.

Bland nyheterna är striderna med gigantiska robotar, eller mechar, en starkt glänsande stjärna. Striderna påminner i mångt och mycket om de vanliga striderna, men de blir oftast mer taktiska då det är svårare att påverka initiativordningen och du måste vara beredd på att konstant bli träffad av fiendeattacker.

De vanliga striderna har även fått en ansiktslyftning med flera nya modifikationer som kan påverka rundorna, där saker som automatisk kritisk träff eller gratis manakostnad kan påverka stridernas utgång. En ny specialförmåga som kallas Overdrive introduceras också där två länkade gruppmedlemmar sammanlagt kan erhålla tre rundor i rad utan att någon annan kommer emellan. Mätaren för att kunna utföra detta läge byggs upp i striderna och de är otroligt kraftfulla, särskilt i bosstrider.

Jag lyfte fram stridssystemet redan i recensionen av föregångaren och nyheterna förbättrar det ytterligare. Jag vill sticka ut hakan och påstå att Trails of Cold Steel II har det bästa turordningsbaserade stridssystemet av alla rollspel jag har spelat. Sist jag tittade på statusskärmen hade jag runt 140 timmars speltid och jag har inte tröttnat på striderna en enda gång. 

Berättelsen är både bombastisk och episk samt känslosam och personligt på samma gång. För mig har det precis som i Persona-serien blivit ett signum i The Legend of Heroes att det finns ett otroligt starkt karaktärsgalleri där både deras personligheter och karaktärsdesign mynnar ut i en otroligt välskriven saga som drivs av figurernas historia och utveckling.

Portningen till PlayStation 4 är baserad på PC-versionen och bjuder på ett turboläge där du kan snabba upp resor och strider utan att missa något i dialogen. Om du har en PlayStation Pro kan du avnjuta spelet i 4k-upplösning. Över 5000 röstdialoger har lagts till från originalutgåvan och de engelska skådespelarna håller samma höga klass som de japanska.

Tyvärr lider dock denna version av sänkt skärmuppdatering när det förekommer partikeleffekter som dimma eller ånga på skärmen och jag hoppas att det är något som åtgärdas med en patch. Självfallet kan du importera en sparfil från PlayStation Vita eller PlayStation 3 om du aldrig spelade färdigt det eller vill få fördelar genom att låsa upp bonusar i senare genomspelningar. Dessutom följer all DLC med, där nya dräkter och kosmetiska uppgraderingar dominerar.

Den tredje delen släpps i Europa i höst och min rekommendation är att du ska göra dig själv en tjänst och spela de två första delarna om du har något som helst intresse av japanska rollspel. Bara att tänka på och skriva om spelet får mig att le för mig själv. För mig blir det inte mycket bättre än så här. Jag är glad att jag fick chansen att rätta till misstaget som jag begick när jag gav Vita-versionen av spelet en nia för några år sedan.