Recension: The Legend of Heroes: Trails into Reverie [PS5, PS4]

The Legend of Heroes: Trails Into Reverie är en direkt fortsättning på The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV (9/10) som knyter ihop säcken helt för berättelserna i både Trails in the Sky, de två Crossbell-spelen och Trails of Cold Steel. Det finns här över 50 spelbara karaktärer från de nio föregående spelen och det känns nästan som en best-of-samling med så kallad fan service där du får något oavsett vilka karaktärer eller spel som är dina favoriter. Jag uppskattar bredden och variationen, men samtidigt spretar berättelsen något på grund av det.

Jag vill påstå att den största skillnaden mot tidigare spel i serien är att berättelsen inte står helt i fokus då det istället finns flera olika trådar och minnen att uppleva och även om det självklart finns en handling som knyter ihop helheten.

Utan att gå in på tidigare händelser alltför djupt håller Crossbell på att bli ett självständigt land mitt i världen Zemuria, men under den högtidliga ceremonin invaderas de igen av en övermäktig fiende. Parallellt så har Erebonias prins och hans gemak försvunnit under sin smekmånad. Och för att komplicera det ytterligare så finns det ett tredje spår med den mystiske karaktären C som i ett tidigt skede lierar sig med två äventyrare och får en oväntad leverans som påbörjar en utredning. Dessa tre spår följs parallellt under spelets akter även om de möts vid olika tillfällen och når sin gemensamma kulmen under spelets final.

Strids- och uppgraderingssystemen känns väldigt bekanta från Cold Steel-spelen, men med vissa uppgraderingar. Dels finns det en ny nivå av kvarts och dess socklar, det finns mängder av uppgraderade specialattacker och en helt ny attacktyp som bara kan användas om gruppen består av minst fem medlemmar i form av enad front som kan attackera fysiskt, magiskt eller hela. Jag verkligen älskar det och trots att jag bokstavligen har kört tusentals strider tröttnar jag aldrig. För mig handlar det om kulmen av turordningsbaserade rollspel.

Väldigt mycket av musik, kartor och miljöer har återanvänts på gott och ont. Det gör att igenkänningsfaktorn blir hög, men långt bak i huvudet finns det en gnagande önskan om lite fler nyheter. Karaktärsdesignen är otrolig, men många av de kvinnliga huvudpersonerna har förminskats till våp som trånar efter de manliga huvudpersonerna. Dessutom har de översexualiserats och i minispel och minnen dyker det upp bikinis, handdukar, avslöjande klänningar och bisarra dräkter som mest består av stringtrosor och några band över brösten. Det lämnar en fadd smak i munnen och känns så onödigt då spelet hade varit mer än tillräckligt bra även om de detaljerna hade utelämnats.

Den kanske största nyheten är Reverie-korridoren, en alternativ dimension där hjältarna kan pusta ut och finslipa sina förmågor. Här finns det mängder av minispel med allt från samlarkortspel och matcha-3-pussel till bullet hell-skjutare och gigantiska robot-strider. Det finns också ett slumpat grottsystem där tuffare motstånd låses upp under spelets gång och där du kan jobba på att hitta bättre utrustning och gå upp i rang. Som om inte det vore nog så kan du låsa upp minnesepisoder med avstickarberättelser som knyter an till händelser innan spelets huvudspår.

På det hela taget är det här en värdig avslutning på seriens turordningsbaserade strider, då den nya Calvard-serien kommer att ha ett mer actionorienterat system. Bortsett från lite smolk i bägaren njuter jag av varje sekund och längtar verkligen till nästa spelsession. Om du är ett fan av The Legend of Heroes-serien får du inte missa det här, men du kommer nog att ha svårt att hänga med i handlingen om det här är ditt första spel. Hatten av till protagonisterna Joshua & Estelle, Lloyd, Rean och den mystiske C. Men även om vi byter land så betvivlar jag att vi sett det sista av dem.