Recension: The Legend of Heroes: Trails from Zero [PS4]

Om du har läst PSbloggen ett tag kommer det säkert inte som en överraskning att jag gillar The Legend of Heroes-serien från Nihon Falcom. Under senare år har Trails of Cold Steel-serien, som även kallas Erebonia-berättelsen, släppts i väst. The Legend of Heroes: Trails from Zero är den första delen av två av Crossbell-berättelsen som utspelas tidigare än Trails of Cold Steel och som ursprungligen släpptes 2010 på PlayStation Portable, men det här är första gången som det släpps i väst med en officiell översättning till engelska.

Crossbells polisstyrka har skapat en ny enhet som leds av ungtuppen Lloyd Bannings och har en brokig skara människor med olika bakgrund. Den rödhårige tjejtjusaren Randy, en mystisk kvinna vid namn Elie och det 13-årige elektronikgeniet Tio. Syftet är att höja polisens status hos vanligt folk genom att hjälpa till med önskemål från allmänheten och att rensa monster där de dykt upp. Konkurrensen från Bracer-organisationen har gjort att polisen tappat i popularitet och det har lett till skapandet av Special Support Section, eller SSS som det kallas.

Huvudpersonerna i Trails from Zero har ju varit med i senare delar och det blir ofrånkomligt att jag gör vissa jämförelser då både termer och spelmekanik har ett stort överlapp. Berättelsen känns betydligt mindre polistisk och mer jordnära än i Erebonia-delarna, men det kan ju komma att ändras då jag gissningsvis har hunnit igenom halva spelet i skrivande stund. Dialogen består som väntat av en hel del text och jag stör mig mer än vad jag hade förväntat mig på att rösterna endast finns på japanska. När jag tittar på anime föredrar jag alltid originalspråk med textning, men här hade jag gillat en dubbning av rösterna. Överlag märks det att manuset är mer kortfattat än senare delar och konversationerna kommer snabbare till skott och är generellt mer raka på sak.

Alla karaktärer framställs i chibi-stil förutom handtecknade versioner när de pratar, och de förhållande uttryckslösa dockliknande figurerna förmedlar inte samma djup i känslospektrumet som de hade gjort med mer detaljerad framtoning. Överlag märks det att jag spelar ett 12 år gammalt spel där objektmodellerna är ordentligt kantiga och texturerna är väldigt lågupplösta. Dock är prestandan fenomenal och laddningstiderna både när jag går in i strid eller när jag snabbreser eller byter skärm är blixtsnabba. Dessutom finns det ett inbyggt turboläge som kan snabba upp hela spelet.

Trots viss kritik så är Trails from Zero ett riktigt bra japanskt rollspel som blandar mysterier med humor och en gedigen spelloop. Jag gillar verkligen att hjälpa invånarna i Crossbell City med saker som att hitta ägaren till en funnen kattunge eller att rensa ett ödehus från en monsterinvasion. Trots att jag besökt majoriteten av platserna i senare spel så finns där en upptäckarglädje och samlaren i mig vill öppna alla kistor och se alla monster som finns. Det turordningsbaserade stridsystemet är förhållandevis likt det från Trails of Cold Steel och håller riktigt hög klass. Och gillar du minispel så finns det ett casino med diverse hasardspel och kanske inte helt oväntat ett fiskesystem. Dock känns det aningen simpelt och blir mer ett sätt att samla mer prylar än avkoppling från andra sysslor.

Systemet med uppgraderingar genom en kombination av utrustning och magiska stenar är av absolut toppklass och du kan lite senare i spelet styra dina karaktärer mot olika roller. Jag försöker till exempel ha en tank med mycket försvar och liv och en som är bättre på att undvika att bli träffad och gör motattacker medan de två sista byggs mot offensiv respektive defensiv magi. Att det systemet är helt frikopplat från rang eller yrken känns befriande och ger en otrolig dynamik att anpassa striderna till hur du vill spela dem.

Jag är väldigt förtjust i Falcoms musikspår och Trails from Zero är inget undantag. Oavsett om du spanar på monster i en nattmörk glänta eller slåss med maffiamedlemmar så kan du vara säker på att det finns ett stämningsfullt och passande musikstycke som ackompanjemang. Och befinner du dig i strid med en mäktigare fiende så kommer elgitarrerna precis som vanligt. Musiken är precis som i alla rollspel otroligt viktig och förhöjer min upplevelse både ett och två snäpp.

Om du liksom jag gillar The Legend of Heroes-serien och kan se förbi lite föråldrad grafik så får du absolut inte missa The Legend of Heroes: Trails from Zero som inte bara ger kontext för figurer du kanske redan mött i de tredje och fjärde delarna, men också en spännande och intressant berättelse på egna ben. Crossbell är ett pyttelitet land precis mitt emellan stormakterna Erebonia och Calvard och kommer att dras in i det ofrånkomliga kriget vare sig de vill eller inte och varje pusselbit för att få mer information om de världsövergripande händelserna känns välkomna.