Recension: The Last Tinker: City of Colors [PS4]

De senaste åren har spelhyllorna överösts av retrospel. De vanligaste nostalgikickarna blickar tillbaka mot Mario och gänget, men The Last Tinker: City of Color har tagit några kliv framåt i historien.

För den som nött en PSOne-kontroll slät med Crash Bandicoot, Spyro the Dragon eller Rayman (eller Banjo-Kazooie om du hade den där andra konsolen…) kommer spelet att kännas välbekant. Allt från de glättiga färgerna och den sparsmakta berättelsen till det eviga balanserandet på för små plattformar känns som hämtat från 1995.

Det enda frågetecknet är vem som kände att det året behövde återupplevas.

Den färgglada staden lider hur som av en ohygglig segregation. De argsinta röda ödlorna, de blå björnarna och de gröna kaninerna bor i varsin oerhört monokrom stadsdel och vill helst inte interagera alls. Men Koru, spelets huvudperson, sysslar förstås inte med sådant. Däremot råkar han hjälpa en ond lila färgplupp att släppa loss Blekheten – en vit sörja som verka käka färg till frukost, lunch och middag. Det finns förstås bara en sak hen kan göra: rätta till sitt misstag!

De tre stadsdelarna har sina egna speciella finurligheter och under resans gång låser Koru upp nya, slentrianmässigt utformade förmågor (slå hårdare! stanna tiden!). Mellan klumpigt skriven barnboksdialog väntar busenkla strider och ett underligt oengagerat plattformande.

Spelet ser faktiskt trevligt ut. Synd bara att allt annat är totalt slätstruket.

Charmen i genren brukar annars vara de där hårslitande irriterande hoppen mellan lådor eller klippor. Såna som måste nötas gång på gång, men som är väldigt härliga att slutligen besegra. I The Last Tinker är plattformandet automatiserat så i stil med Assassin’s Creed är det bara att hålla inne springknappen och så skuttar Koru på eget bevåg längs smala spångar och vassa stenkanter.

Ibland försöker utvecklarna krydda till det och bryta monotonin. Bossar ska besegras på halvspektakulära vis, linbanor ska åkas på och vid ett tillfälle gäller det att ”lösa” ett mordmysterium. Det sistnämnda går ut på att gå till punkten utmarkerad på banan och trycka sig igenom en dialog och sedan följa fotspår. Spoiler: det är varken svårt eller roligt.

De bästa momenten är de lite pussligare partierna där det gäller att guida en tam svamp rätt och få denne att spränga stenar, stampa på knappar eller åka genom tunnlar. Som minispel räknat är det klart godkänt, men varför någon skulle vilja genomlida resten av sörjan bara för detta är för mig obegripligt.

Det känns ironiskt att hela spelet går ut på att besegra Blekheten. Om det är något jag skulle vilja kalla The Last Tinker: City of Color för är det en blek kopia av förebilderna. Spelet är inte rent ut sagt dåligt, men det finns tjugo år gamla spel som gör allt bättre och ser bara lite pixligare ut – och det är aldrig ett bra betyg.