Recension: The Last Oricru [PS5]

Tänk dig att du vaknar upp i en tank på en främmande planet. Det senaste du minns är att du dog, men ändå så ligger du nu här oskadd, omgiven av varelser du knappt kunde föreställa dig tidigare. Nyckeln till din överlevnad är ett bälte som på något mystiskt vis håller dig vid liv, och det dröjer inte länge tills du får veta att du snart kommer att bli ett verktyg i kampen mellan planetens invånare. Låter det överväldigande? Det är precis vad huvudpersonen Silver känner när jag ger mig på äventyrsspelet The Last Oricru.

I en tid där stora delar av spelmarknaden kretsar kring återutgivningar och nyversioner av äldre titlar så känns det alltid skönt med en frisk fläkt i form av något originellt. Kanske inte för att det är något fel på de förstnämnda, utan snarare för att det är relativt sällan man får uppleva något som inte redan känns använt sen tidigare. Det blir snabbt tydligt att The Last Oricru känns lite unikt, och det dröjer långt och länge innan man får något ordentligt grepp om berättelsen.

I grunden är spelet ett actionäventyr i tredjepersonsvy med inslag av rollspel, kryddat med narrativa förgreningar som jag som spelare behöver ta ställning till. Handlingen kretsar kring en konflikt mellan olika fraktioner och introducerar mig tidigt för val som kommer att påverka utvecklingen av spelet, framförallt i form av vilka jag väljer att stötta i konflikten. Silver, som min karaktär heter, är en av få människor på planeten och det antyds snart att han och de andra människorna inte är därifrån. När människornas högteknologiska bakgrund möter planetens nästan medeltidsaktiga tidsålder uppstår en intressant twist av teman, något som stärks ytterligare av de fantasydoftande raser som lever på den.

Handlingen för mig till olika områden, fyllda av antagonister och farliga miljöer. Silver kan slåss med ett hyfsat stort utbud av vapen och bära flertalet olika rustningar samt utrustning som påverkar hans färdighetspoäng. Trots urvalet upplever jag inte direkt att det är något som sticker ut och valet av utrustning känns relativt oviktigt under större delen av spelet.

När det kommer till strider och uppgraderingar visar spelet likt så många andra spel nuförtiden inslag av soulslike-genren och både fiender som återskapas och erfarenhetspoäng som tappas vid dödsfall finns närvarande.

När jag väl springer på motstånd är det en blandad kompott. Det är helt okej variation bland fienderna men de är sällan så pass spännande att slåss mot att jag har lust att möta dem allt för många gånger. I kombination med Silvers begränsade förmåga att läka sig och ett lite svajigt stridssystem gör det att jag pinsamt ofta bara försöker besegra mina antagonister någon enstaka gång innan jag väljer att springa förbi dem istället.

Något som däremot livar upp det hela är möjligheten att spela två spelare, antingen över nätet eller med delad skärm. Det hela är en smidig process och även om jag skulle vara mitt i ett spel kan en kamrat hoppa in och direkt ha tillgång till samma utrustning som jag har samlat på mig, samt möjligheten att själv sätta ut sina erfarenhetspoäng tills den är samma nivå som min karaktär är. Det hela är ett upplägg som jag definitivt hade velat se i fler spel.

Trots att miljöerna och handlingen i spelet är intressant känns det inte riktigt som att de dialogval som det läggs ganska mycket fokus på är särskilt spännande. Det är väldigt linjära val med få alternativ, och även om konsekvensen av mina val är stora så är de lite för få och aningen för utspridda för att det ska få mig att känna mig väldigt involverad. Spelet hade definitivt tjänat på att ha fler karaktärer som gick att interagera med på ett djupare plan.

Mina slutgiltiga tankar kring The Last Oricru är lite spretiga, och det är svårt att sätta fingret på ett slutresultat. Mycket hade kunnat göras bättre, men samtidigt har jag mestadels roligt när jag spelar. Kanske är det den annorlunda berättelsen och intressanta blandningen av teman som gör det, men även den smått nostalgiska känsla som infinner sig när jag utforskar häftiga miljöer, slåss med generiska monster och för styltiga dialoger med udda karaktärer.