Recension: The Last of Us Part II [PS4]

För nästan exakt sju år sedan var PlayStation 3 på nedgång, med bara några få månader kvar till lanseringen av PlayStation 4. Nästan alla hade blicken låst mot den kommande konsolgenerationen. Alla utom Naughty Dog.

De var ännu inte klara med vad de ville åstadkomma med den dåvarande generationen, utan levererade istället en svansång utan dess like i form av The Last of Us. Nu är vi där igen, i samma scenario i slutet av konsolgenerationen och ännu ett Naughty Dog-spel runt hörnet. The Last of Us Part II har väldigt stora skor att fylla för att kunna leva upp till föregångaren.

Några år har passerat sedan originalspelet lämnade oss med ovissheten om hur Ellie och Joel skulle kunna smälta alla händelser, och de båda har bosatt sig i relativ säkerhet i ett litet samhälle i Jackson, Wyoming. Det börjar finnas en antydan till vardagsliv igen, där alla drar sitt strå till stacken och försöker bygga upp något nytt ovanpå postapokalypsens ruiner.

Trots att tiden har gått har broarna mellan Joel och Ellie inte riktigt klaffat dock. Konversationer tidigt i spelet visar att det långt under ytan finns en ambition från båda parter att finna en väg framåt, men ingen vet riktigt hur de ska gå tillväga. Snart önskar dock båda att detta var deras största problem. Som vanligt i postapokalypsen kan ju inte den stilla och rogivande vardagen vara för alltid, och allting tar snart en omtumlande sväng för hela samhället.

Till skillnad från föregångaren utspelar sig nästan hela spelet i Seattle och under bara några få dagar. Dessa dagar är dock så fullsmockade av händelser att till och med Jack Bauer skulle baxna. Inte nog med att du behöver tampas mot infekterade, du behöver även hålla ögonen öppna efter två andra rivaliserande fraktioner. Detta skapar dock sekvenser där du kan provocera fram strider mellan de olika grupperingarna, vilket alltid är ett underhållande sätt att tunna ut motståndet en aning.

Genomgående är detta nog det mest detaljrika spel jag någonsin har spelat, och det känns nästan som varje litet hus går att utforska. Bitvis slukas jag upp av miljöerna och stämningen och det händer ofta att jag bara går runt och tittar på resterna av det fallna samhället med hakan hängandes runt golvnivå. Allting känns så omsorgsfullt handgjort, och jag känner mig förbryllad att det är möjligt att skapa denna detaljrikedom under nuvarande konsolgeneration.

Miljöerna varierar från väldigt öppna sekvenser där du kan rida runt med häst i Seattles stadskärna, till de mer linjära korridorerna som oftast används när det handlar om viktigare berättelsesekvenser. De bitvis lite för klaustrofobiska stridsområdena från första spelet är för det mesta ersatta av större, lite mer intressanta områden som ger dig möjlighet att vara mer dynamisk under fajterna. Du är med andra ord inte tvingad in i öppen strid så fort någon har upptäckt dig, utan du har oftast möjlighet att undkomma och återfå övertaget du har genom smygandet. Ellie är dessutom betydligt smidigare och snabbare än vad Joel var i första spelet, vilket innebär att du har mer effektiva undanmanövrar som du kan använda dig av om någon skulle bli för närgången.

Även om jag gång på gång förtrollas av de vackra miljöerna och naturens återtagande av stadsområdena, är det karaktärerna och berättelsen som imponerar mest. Både manus och skådespel är något av det bästa som jag har upplevt i ett spel, och jag gick verkligen igenom en berg och dal-bana av känslor under spelets gång. Berättelsen är väldigt fokuserad på att ge perspektiv till händelser och visa att saker kanske inte är vad du antar att de är vid första anblicken. Detta fungerar oftast ganska bra, men snubblar lite över sina egna fötter under den sista tredjedelen. När jag redan har börjat förstå vad de är ute efter att skilda, hamras budskapet in lite för länge för övertydlighetens skull.

Spelet är även en förebild för hur man kan vara inkluderande och bredda sin potentiella målgrupp. Det är inte ofta jag går in på detaljer som finns i inställningsmenyerna, men det är sannerligen imponerande till vilken grad det går att skräddarsy både svårighetsgrad och hur du interagerar med spelet. Funktionshinder av olika slag kommer alltså inte vara något som kommer att hindra dig att avnjuta denna fantastiska resa.

Jag nämnde i början att The Last of Us Part II har väldigt stora skor att fylla, och när jag summerar mina känslor tycker jag att spelet lever upp till nästan alla mina väldigt högt ställda förväntningar. Min åsikt var länge att föregångaren var perfekt i sin fristående form, men Naughty Dog har faktiskt lyckats med att hitta en hållbar anledning till att skapa en uppföljare. Det enda som gör att jag inte riktigt kan ge full pott till spelet är att jag tycker att det saknar lite av den där slagkraften som originalet hade. Vändningar i berättelsen som verkligen fick mig att lägga undan handkontrollen och reflektera över vad som hände. Uppföljaren når inte riktigt dessa toppar, men kan trots detta leverera en av konsolgenerationens viktigaste och bästa upplevelser.