Recension: The Last Of Us Part I [PS5]

När Naughty Dog beslutade sig för att ta en liten paus från Nathan Drakes äventyr och fokusera på något lite mörkare, mer vuxet var det nog ingen som riktigt förväntade sig att det skulle få den genomslagskraft det fick. Det nya spelet hette “The Last of Us” och lyckades knocka både recensenter och spelare, och vann dessutom ett antal eftertraktade priser.

Ett drygt år efter släppet till PlayStation 3 kom en förbättrad och uppgraderad version till PlayStation 4 – The Last of Us: Remastered (9/10). Nu, en konsolgeneration senare, är det dags för en ny uppdatering av det numera klassiska spelet, denna gång med titeln The Last Of Us Part I.

För de som helt missat spelserien, eller första spelet åtminstone, utspelas The Last Of Us Part I i en värld där en aggressiv parasit börjat angripa människor och civilisationen mer eller mindre rasat samman. Det var, och är fortfarande, en intressant postapokalyptisk tolkning som även inspirerat andra medier (kanske i synnerhet Mike Careys bok och senare film The Girl With All The Gifts). 

Efter en kort prolog där smittan precis utbrutit kastas vi tjugo år in i framtiden och får följa Joel och ett par andra smugglares kamp för att överleva i en värld där karantänzoner och polisiärt övervåld är vardagsmat. Joel och hans vän Tess stöter snart på en ung flicka, Ellie, som kommer visa sig bli en viktig spelbricka i spelet om inflytande och överlevande.

Det märks att det har gått ett par år sedan The Last Of Us släpptes, och att studion inte riktigt visste vart spelserien skulle ta vägen från början. Jämfört med The Last Of Us Part II (9/10) så känns originalet lite föråldrat rent mekaniskt, eller kanske mer likt Uncharted-spelen i upplägget. Det är inte alls lika flytande och jämnt i utforskandet, striderna eller tempot. 

Ofta hamnar jag i onödigt långdragna stridssekvenser, eller tvingas flytta runt på flottar, stegar eller sopcontainrar för att navigera världen. Dessa moment drar ner tempot en smula, och jag önskar kanske att det lagts lite tid på att strömlinjeforma de mer monotona ögonblicken. Men nu är det här ju inte en fullskalig nyversion, utan “bara” en rejält grafiskt uppdaterad version.

Rent tekniskt och visuellt är det dock en rejäl fest för ögon, öron och händer att spela The Last Of Us Part I. Karaktärerna har modellerats om rejält och är känns väldigt verklighetstrogna. Ansiktsuttrycken levererar verkligen de känslor som karaktärerna känner, och det är ett rejält steg upp från både PS3 och PS4-versionen på det rena grafiska planet, från animationer, förbättrade texturer och ljussättning. Dualsense-funktionerna används väl, både i och utanför strider.

Naughty Dog har dessutom varit väldigt noggranna när det kommer till funktioner för att låta spelaren anpassa spelet, både i form av svårighetsgrad, och olika tillgänglighetsfunktioner – allt från färger och textstorlek på undertexter, men även en hel del funktioner för de med nedsatt syn. Möjligheten att enkelt styra hur mycket skada en själv gör i förhållande till fienderna är ett välkommet inslag för de som mest är intresserade av handlingen. Det är ett rejält skifte från en serie som alltid haft en ordentlig rad med mer eller mindre sadistiskt svåra svårighetsgrader (och belöningar knutna till dessa).

Utöver grundspelet så innehåller The Last of Us Part I, i likhet med PS4-remastern, även det extra kapitlet Left Behind som mer fokuserar på Ellie och en vän. Dock saknas flerspelarläget från grundspelet, men det är absolut ingen större förlust i sammanhanget. Både nya och gamla fans av serien lär hitta något av värde i att spela igenom det första spelet i dess absolut bästa form.

Nio år efter originalsläppet är The Last Of Us Part I fortfarande ett väldigt bra, och emotionellt tungt, spel. Med väsentligt förbättrad grafik, bilduppdatering och ljud så är det svårt att inte falla handlöst ned i den postapokalyptiska världen Naughty Dog har skapat. Det är dock lite synd att de inte gått djupare ned i spelet och lyft upp spelmekaniken till samma nivå som uppföljaren, men då hade det troligtvis inte känts som samma spel längre.