Recension: The Last Guardian [PS4]

Många år har passerat sedan vi fick se första skymten av The Last Guardian, och det fanns en tid då jag trodde att det aldrig skulle bli en färdig produkt. Det är därför lite surrealistiskt att jag nu har haft möjlighet att recensera ett spel som ursprungligen visades upp långt innan jag ens började skriva om spel.

Jag har alltid varit förtjust i Team ICO:s och Fumito Uedas tidigare verk, men det har samtidigt varit svårt att veta vad vi kan förvänta oss från detta problemföljda spel. Efter alla om och men under utvecklingen kan det väl ändå inte resultera i en sammanhängande och högkvalitativ produkt?

I öppningen av spelet vaknar vår protagonist upp i en grotta, utan att känna till hur han kom dit. Bredvid honom ligger en gigantisk best medvetslös och stucken med spjut. När pojken närmar sig honom vaknar djuret till liv och försöker värja sig mot fler potentiella skador. Pojken försöker etablera en grundläggande nivå av tillit genom att mata det fastkedjade djuret och dra ut spjuten från dess kropp.

Med denna enkla inledning har utvecklarna lärt dig den grundläggande styrningen samt etablerat den starka, emotionella kopplingen mellan pojken och den gigantiska kattfågelkorsningen Trico.

Tillsammans med din nya kompanjon ska du försöka ta dig genom de mystiska ruiner som du har vaknat upp i och även luska ut varför du är där. Detta gör du genom en hel del plattformande och även lite pusslande, där upplägget oftast är att du måste öppna en port som skiljer dig och Trico åt. Problemen som behöver lösas är sällan utmanande, men erbjuder tillräckligt med motstånd för att emellanåt kräva en del tankeverksamhet innan det går att ta sig vidare.

”Okej Trico, jag lovar att inte skrika när du inte lyder.”

Så småningom utvecklas ditt förhållande med Trico till den grad att du kan börja dela ut grundläggande kommandon. Du kan till exempel peka vart han ska bege sig, be honom att hoppa upp mot en vägg eller attackera något. Det ska dock hållas i åtanke att Trico är ett djur med helt egna instinkter och intressen, och de klaffar inte alltid med dina egna planer. Du kan frenetiskt gestikulera mot en riktning, men om den käre kattfågeln har fått syn på något helt annat kan det ta några försök innan du får din vilja igenom.

Beteendet är lika fantastiskt som det är frustrerande och visar på en del av den intressanta vision som utvecklarna har haft för Tricos artificiella intelligens. Men det kan också bli lite för mycket emellanåt, och då känns egenheterna stället som ett farthinder. För att njuta fullt ut av din kompanjon, krävs dock att du har tålamod med processen, precis som med ett husdjur som inte vill lyssna på dig. Det är just Tricos egna vilja som ligger bakom flera av spelets mest underbara sekvenser, då han kan få för sig att göra saker på egen hand om du låter honom vara en stund.

Ibland måste du lita på att Trico inte tappar intresset precis när du hoppar.

Utöver den artificiella intelligensen har det även lagts väldigt mycket krut på att få Trico att kännas levande rent utseendemässigt. Emellanåt är det slående hur kroppsspråket och ansiktet förmedlar känslor, och det är ett otroligt viktigt fundament för berättelsen med tanke på att det finns ganska lite talad dialog. Detta skapar också sekvenser där Trico är helt gränslöst charmig i sin bitvis klumpiga stil.

Miljödesignen är öven den av yppersta klass, med fantastiska naturvyer och svindlande höjder när du navigerar dig genom de mystiska ruinerna. Det hela känns otroligt genomtänkt och sammanhängande, speciellt när du kommer tillbaka till ställen som du tidigare har passerat. Det gör att spelvärlden känns autentisk och inte bara en lång linjär resa från punkt A till punkt B, trots att det är just vad det är.

Hittills låter det ju som ett av årets bästa spel, men det finns ganska kraftiga skavanker att ha i åtanke. Prestandamässigt är det emellanåt under all kritik, med kraftiga djupdykningar i bildfrekvensen som försvårar precisionshopp och dylikt. Spelets svåraste fiende är dessutom kamerakontrollen, som ibland känns som att den medvetet kämpar mot din vilja. Styrningen av karaktären är inte heller av toppklass, utan känns fladdrig och oprecis. Men dessa punkter hade jag troligtvis kunnat lista redan innan jag startade spelet, för både Ico och Shadow of the Colossus led av samma problem.

Det som gör att upplevelsen ändå fungerar är den otroligt känslosamma berättelsen som skildras. Det var längesedan jag blev så tagen av ett spel, och det är ett imponerande gjort att etablera att så gripande förhållande mellan två karaktärer som bara kan kommunicera via gestikulerande och kroppsspråk.

Nu när The Last Guardian slutligen har stillat min nyfikenhet efter så många års väntan måste jag ändå säga att det var värt varje sekund av väntan. Det är betydligt bättre än väntat med tanke på den problematiska utvecklingsbakgrunden, men ställer också en del krav på spelaren för att kunna avnjuta verket. Har du överseende med tekniska tillkortakommanden kommer du att bjudas på en resa och en berättelse som kommer att fastna inom dig i lång tid framöver.