Recension: The Invincible [PS5]

Science fiction är en genre som kan ta väldigt många former, med allt från skildringar av gigantiska rymdslag till lågmälda, men tankefyllda berättelser om existentialism. The Invincible hamnar tveklöst i det sistnämnda facket när du får följa ett vetenskapsteam som är på väg hem efter en lång och framgångsrik expedition.

På vägen hem väljer de att göra ett sista stopp på en planet som enligt information borde vara fullsmockad av livsformer att studera, men trots att alla byggblock finns på plats för detta är det hela en stendöd öken. Som förväntat går detta stopp inte riktigt som planerat, och vår protagonist Yasna vaknar plötsligt upp på planeten utan några minnen av hur hon kom dit eller vad som har hänt med resten av forskningsteamet.

När Yasna väl börjar få ordning på var hon befinner sig i förhållande till utposten som teamet etablerade börjar hon försöka pussla ihop vad som faktiskt har lett till situationen hon befinner sig i. Till slut får hon kontakt med expeditionens befäl som fortfarande finns kvar ombord på skeppet i omloppsbana runt planeten, och tillsammans hjälps de åt att återfinna resten av gruppen för att kunna evakuera.

Ju mer jag utforskar av de närliggande områdena, desto mer står det dock klart att saker och ting inte riktigt går ihop. Du träffar på en av dina kollegor i lägret, och även om han är vid liv och medveten är han fullständigt okontaktbar. Vad har orsakat detta fenomen, och vad har hänt med resten av teamet? Och har dina egna minnesluckor något med det hela att göra?

Frågor finns det massor av, och sakta men säkert under berättelsens gång pytsas svaren ut. Dessa svar är sällan konkreta eller svart på vitt, utan ger utrymme för tolkning. Detta är en av spelets större spelmekaniker, då dina tolkningar och beslut i dialog och utforskning formar vart berättelsen utvecklas, och i synnerhet hur hela resan genom spelet knyts ihop. Till skillnad från klassiska grepp från Telltale-spelen där du får en prompt om att person X kommer att minnas vad du säger höljs mycket i dunkel, vilket skapar en härlig mystik i spelet.

Även om berättelsen är den starkaste faktorn i The Invincible tål det att nämnas att den grafiska designen och miljöerna inte hamnar långt efter. Den härliga retrofuturismen i nästan all teknologi är fantastisk, och det finns mycket som känns inspirerat från sci-fi-skapelser från 50–60-talen. Det är dessutom en fröjd att utforska omgivningarna, då det sällan är långt mellan ögonblicken där utsikten får dig att tappa hakan. Allt från sagolika vyer med närliggande planeter i himlen till strukturer som antyder till intelligent liv på planeten du befinner dig på. Allt håller väldigt hög klass och det är bara synd att fotoläget inte är tillgängligt i alla tillfällen.

The Invincible är dock inte utan problem. Under min tid med spelet stötte jag på ett antal buggar som orsakade allt från att jag fastnade i miljöerna och inte kunde ta mig därifrån, till att föremål eller personer helt enkelt inte dök upp för att aktivera nästa del av berättelsen. I dessa fall löstes det mesta genom att starta om spelet, men när spelet inte har sparats de senaste 10-15 minuterna känns det lite lagom kul när det uppstår hinder för dina framsteg några gånger på raken.

Det var dock i slutänden inte tillräckligt mycket för att totalt förstöra min upplevelse med detta verk. När berättelsen tar fart och börjar ställa frågor om livsformer och evolution är det väldigt fascinerande, och det var vid detta tillfälle som jag hade svårt att släppa spelet. Det är en bitvis mörk skildring av science fiction och definitivt värt din tid om du är intresserad av genren.