Recension: The Inpatient [PSVR]

Det är med stor förväntan jag startar upp The Inpatient som är en uppföljare till det överraskande bra Until Dawn (9/10). Delar av Until Dawn utspelade sig på mentalsjukhuset Blackwood Sanatorium där du pusslade fram ledtrådar om vad som hade hänt där 60 år tidigare, och varför det plötsligt övergavs. The Inpatient placerar dig i rollen av en patient med minnesförlust, mitt under dessa händelser år 1952.

Redan från början förmedlas en obehagskänsla och en närvaro som ett krypande skräckspel skall ha. Du sitter fastspänd i en stol och en motbjudande doktor försöker få dig att minnas fragment av ditt förflutna. En stor del av upplevelsen grundar sig i klaustrofobiska tankar som förstärks av att du sitter fastspänd i en stol eller är inlåst i en liten cell.

I ficklampans sken blir alla lite mer skumma

Tekniskt sett bjuder The Inpatient på en solid VR-upplevelse där både ljud och grafik tillhör plattformens absoluta toppskikt. Jag testar att styra spelet både med en DualShock 4 och med PlayStation Move, och båda kontrollsätten fungerar bra. Den vanliga handkontrollen erbjuder bättre navigering och förflyttning medan Move ger bättre precision vid interaktion med omgivningen och högre närvarokänsla. då du kontrollerar båda händerna.

Den första halvan av spelet är otroligt nervpirrande och matchar stämningen som bjuds i Resident Evil 7: Biohazard (9/10). Stämningen är som allra tätast under några drömsekvenser där en skruvad surrealism bjuder på några av de starkaste upplevelser jag har haft i VR. Det finns spelmoment där jag kommer på mig själv att hålla andan – jag stålsätter mig för att titta runt nästa hörn eller in genom gallerförsedda fönster. Vid några tillfällen hoppar jag till så att armhåren reser sig och pulsen skenar. Tyvärr sänks tempot rejält under andra halvan av spelet och när eftertexterna rullar upplever jag en besviken känsla av antiklimax.

Monster, finns de?

Upplägget i spelet påminner om föregångaren och den beryktade fjärilseffekten är tillbaka, där dina dialogval och små handlingar kan få stora konsekvenser för hur berättelsen utvecklas. Om du vill prova alla förgreningar i berättelsen erbjuds ett stort omspelningsvärde, även om huvudberättelsens överraskningar redan har avslöjats under den första genomspelningen.

Trots den stora inlevelsen och de fantastiska omgivningarna känner jag ett sting av besvikelse då jag hade förväntat mig mer. Det abrupta slutet efter den bitvis ganska sega andra halvan av spelet drar ned mitt helhetsintryck och gör mig mer sugen på att spela om Until Dawn snarare än att utforska alla vägar i The Inpatient. Supermassive Games har tidigare visat att de är mästare på att hantera en stark berättelse och jag tycker att de har låtit en enorm potential delvis gå till spillo.