Recension: The Hand of Merlin [PS5, PS4]

Universum är oändligt och det finns oändligt många stjärnor som är solar till ett oändligt antal världar. På var och en av dessa finns Kung Arthur-legenden och hans slott Camelot. Problemet är att en kataklysm har inträffat och skalet mot en ond dimension brister och demonvarelser pressar igenom. Ärkemagikern Merlin är kraftigt försvagad efter att ha fängslats av Morgana La Fey, men hans ande tränger igenom alla dimensioner och letar febrilt efter kapabla äventyrare som kan stoppa den pågående katastrofen med hjälp av den helige graalen.

Och det är här du kommer in. The Hand of Merlin är ett turordningsbaserat strategi- och äventyrsspel med roguelike-element. Strategidelen kommer från strider mot både övernaturliga varelser och stråtrövare medan varje plats du besöker bjuder på en egen liten berättelse.

Det som ger roguelike-stämpeln är förstås att vissa framsteg är permanenta och hjälper dig på kommande försök att stävja katastrofen. Du låser exempelvis upp nya hjältar och kraftfulla trollformler som kan vända de mest digra striderna. Och spelar du dina kort rätt kanske det finns fler varelser än Merlin som vill hjälpa dig? Det är överlag ganska svårt att låsa upp nya hjältar, och kräver att du klarar en speciell utmaning som exempelvis att döda tre fiender på en runda. Det som får mig att känna ett sting av besvikelse är att variationen på hjältarna är väldigt liten och du får i praktiken en liten variation av hur grundegenskapspoängen är fördelade och lite andra startfärdigheter som är från samma pool som de du kan välja när du går upp i rang.

Kartan är uppdelad i tre akter där målet är att nå det heliga landet och Jerusalem med graalen. Precis som i andra spel i genren finns det ett antal olika typer av noder och förgreningar som ger dig inflytande över om du behöver fylla på magipoängen på en magisk plats, handla i en stad eller bara ta dig framåt via en plats där du inte vet vilket äventyr som väntar. Varje litet äventyr är väldigt välskrivet och det är först när jag börjar se samma om igen som jag klickar förbi textblocken. En besvikelse är att när jag mött en klurig herre med gåtor så får jag exakt samma gåtor varje gång och det förtar lite av omspelningsvärdet.

Striderna är både taktiska och utmanande på ett positivt sätt. Just svårighetsgraden får mig att tänka på Darkest Dungeon (9/10) då det finns en del likheter. Det handlar väldigt ofta om avvägningar som till exempel om det är värt att gå inom räckhåll för en fiendes attacker för att få in skada själv, eller om jag ska vaska en runda för att slippa få en reaktionsattack på mig. Om någon av mina hjältar dör är det permanent och då stegrar, inte helt överraskande, svårighetsgraden markant. Jag kan till och med sträcka mig till att omgången är körd om du hamnar i strid med bara två hjältar kvar.

Systemet kring uppgraderingar av dina hjältar är precis lagom kompicerat, där du har liv och rustningspoäng, några grundegenskaper och ett antal färdigheter. De flesta förmågor skadar rustningen först och när den är borta gör du skada direkt på livspoängen. Men saker som gift och blödningar går direkt på livspoängen. Rustningen får du tillbaka varje strid, medan livspoängen måste helas i en stad eller av slumpmässiga händelser.

The Hand of Merlin slår an på rätt strängar för mig på ganska många punkter, men det finns som oftast lite smolk i bägaren. Det som sticker mest i mig är att det bara finns ett tiotal olika fiender och det går ganska snabbt att lära sig deras attackmönster och styrkor och svagheter. Jag hade gärna sett lite fler fiendetyper och även några fler typer av noder på världskartan. Men på det hela taget är det ett bra spel som lyckas frammana det där suget att direkt påbörja en ny omgång när det gått åt skogen.