Recension: The Fall Part 2: Unbound [PS4]

Väntan på fortsättningen av science fiction-äventyret The Fall har varit smått olidlig. Detta episodiska verk lyckades verkligen etablera en intressant miljö, men också fascinerande frågeställningar i själva berättelsen. Det är inte unikt att ifrågasätta gränsen mellan medvetande och artificiell intelligens, men Over the Moon gjorde det på ett mer konkret vis än vad många andra har gjort.

Första delen handlade mycket om hur Arid, vår protagonist-AI, skulle kunna kringgå sina hårdkodade begränsningar för att lösa problem, men nu när Arids fysiska värd har skrotats måste du ta hjälp av andra värdar och programvaror.

I jakten på svar om varför Arid kraschlandade på en främmande planet blir det mer och mer uppenbart att någon motarbetar dig. De förprogrammerade direktiven i Arids kodning blir alltmer ett hinder, och i början av detta kapitel lyckas hon istället formulera egna regler att existera efter. Med dessa nyskapade riktlinjer går det att kringgå den logik som andra värdar besitter, genom att helt enkelt ignorera moral och etik.

Detta skapar många olustiga situationer där du tvingar andra artificiella livsformer att göra saker de inte vill genom att bryta ner deras personligheter. Det är i princip en form av psykologisk terror i vissa fall, och det skildras på ett både effektivt och obehagligt vis.

När du inte löser pussel kan du starta ett eget mikrobryggeri istället.

Spelet är i grund och botten ett pusselspel där du till exempel ska bryta de inarbetade rutiner som din lånade värd har, för att kunna få ledtrådar om vem den hemlige skurken är. Detta blandas upp med en del actionsekvenser som involverar skjutande och en del tajmade hopp.

Actionbiten har blivit avsevärt bättre än i den första delen, men är fortfarande långt ifrån den starkaste aspekten. Styrningen är lite för kantig för att kännas effektiv, vilket utvecklarna troligtvis är medvetna om eftersom de sällan blir alltför komplexa. Skulle du ogilla dem helt och hållet går det dessutom att aktivera ett actionreducerat läge när du påbörjar spelet, vilket gör att du kan fokusera på pusslandet istället.

Den stora skinande tillgången i spelet är den fantastiska berättelsen. Framtidsdystopin är otroligt stämningsfull och tillräckligt grundad i verkligheten för att det ska finnas en igenkänningsfaktor. Personligheterna hos de värdar du besätter är också lysande, och då tänker jag i synnerhet på One, som är en robot som lyckades bryta sig loss från ett AI-kollektiv. Efter detta har han utvecklat ett makalöst stort ego, och ser sig själv som unik och överlägsen allt annat. Det skapar både några komiska situationer, men även några av de mest känslosamma ögonblicken i spelet.

När Arid befinner sig i nätverket finns det gott om mörka blobbar som behöver skjutas.

Titeln känns dock vid några tillfällen lite opolerad. Det kan vara allt från att gränssnittet känns onödigt bökigt emellanåt, till rena buggar där jag faller genom geometrin. Det sistnämnda är dock inte så frekvent att det påverkar spelupplevelsen nämnvärt, men det känns ibland lite som en utmaning att interagera med rätt föremål i omvärlden.

Berättelsen gör det dock värt alla små hinder som du ställs inför, och ännu en gång är cliffhangern inför nästa kapitel ganska brutal. Jag hoppas sannerligen inte att vi behöver vänta över två år på nästa del igen, då jag verkligen ser fram emot den rafflande upplösningen i denna historia.