Recension: The Disney Afternoon Collection [PS4]

Det rådde Disney-feber i en period från slutet av 1980-talet, och några år efteråt när utvecklarna Capcom släppte speltitlar med några av Walt Disneys omtyckta figurer till NES. Nästan 30 år senare är de flesta spelen ansedda klassiker, och nu har sex utvalda titlar buntats ihop i samlingen The Disney Afternoon Collection.

I kollektionen ingår Duck Tales och dess sällsynta uppföljare, bägge Rescue Rangers äventyr, Darkwing Duck och Talespin, och samlingens titel baseras på tv-programmen som sändes under eftermiddagarna.

Nostalgikänslan var total när jag bläddrade i huvudmenyns spelbibliotek för första gången. Färgerna i bakgrunden, textstilen och särskilt bakgrundsmusiken är vackert utförda, och tillsammans med de gamla spelens originalomslag är det precis så rent och simpelt som jag önskar mig.

Den gamla grafiken är fortfarande intakt, men utvecklarna Digital Eclipse har lyft upp pixlarna med HD och jag tror faktiskt inte att Piff och Puff varit så skarpa förut. Givetvis går det att byta textur till ett format från en gammal TV, men jag föredrar högupplöst framför illamående flimmer på min platt-TV.

Detta är vad jag kallar en rejäl club sandwich!

Jag har växt upp med några av spelen i sextetten och många minnen väcks till liv när jag upptäcker den gamla skolans tuffa utmaningar. Den trevliga Disney-framtoningen är fortfarande överraskande lömsk på grund av de hänsynslösa fienderna, som kan göra slut på mig på sekunder om jag inte är uppmärksam. En noterbar nyhet är att jag kan spola tillbaka några sekunder för att planera en ny strategi innan en skurk skickar mig till Sankte Per, och jag har absolut god nytta för detta värdefulla verktyg i de svåraste spelen.

Möjligheten att spela igenom ett spel rekordsnabbt och därmed spara mitt personbästa är också tillgängligt, men svårighetsgraden i alla titlarna är ojämna och jag testade därför bara detta med de enklaste äventyren Duck Tales och första Rescue Rangers. Det finns även ett läge där jag ska besegra bossar på rekordtid är inkluderat och detta är mycket bättre då det är lättare att återkomma till och putsa mitt personbästa, ungefär som Mega Man Legacy Collections välgjorda små utmaningar.

För de riktiga nostalgikerna finns det även ett museum jag kan besöka, där gamla konceptbilder, teckningar och omslag till originalkassetterna (även de japanska) snyggt och prydligt kan beskådas, med mycket förtjusning från min sida.

Det tar mig ungefär en halvtimmes genomspelning av någon av de relativt korta spelen, men vissa titlar håller hög kvalité medan några andra är knaggliga. Joakim von Ankas första plattformsspel tillhör ett av de allra främsta i genren, medan dess uppföljare inte riktigt har lika bra precision i kontroll och har tråkigare banor. Piff och Puffs bägge äventyr är roligare när jag spelar tillsammans med någon, Darkwing Duck påminner om Mega Man fast utan den blå bombarens stora vapenarsenal.

Nu blir vi farliga!

Det svagaste kortet i denna lek är Talespin och det beror inte bara på dess riktigt höga svårighetsgrad, utan även den besvärliga kontrollen och ett långsamt tempo. Baloo kan vända på flygplanet men inte i rörelse och den sega reaktionsförmågan ställer till det för mig när jag är omringad av Don Karnages luftpirater.

The Disney Afternoon Collection är en fin samling med några av Capcoms främsta Disneyspel, fast jag tycker underskattade The Little Mermaid borde ha lagts in istället för bedrövliga Talespin eftersom det förstnämnda är klart mycket bättre. För övrigt har de flesta spel åldrats med värdighet och visst är det skönt att återgå till ett gammalt, kort spel som omväxling.