Recension: The Dark Pictures Anthology: Little Hope [PS4]

Att kunna ladda om senaste kontrollpunkten efter att ha förlorat i ett spel är för det mesta ett välkommet inslag. I skräckspel förtar det däremot lite av spänningen; att bli jagad av en demon blir aldrig särskilt skrämmande när det bara är att hoppa tillbaka någon minut i sparfilen och försöka igen om skräckvarelsen skulle hinna ifatt dig.

Det problemet rådde dock thrillern Heavy Rain (7/10) bot på. Dog karaktären du kontrollerade där fortsatte berättelsen ändå, och chanserna att sätta dit mördaren minskade markant. Supermassive Games anammade snart samma mekanik på ett briljant sätt i Until Dawn (9/10), där jag nervöst satt på helspänn då minsta lilla misstag kunde få dödliga konsekvenser.

Studions nya berättelsedrivna rysare The Dark Pictures Anthology: Little Hope bjuder på samma pulshöjande upplägg, där varje impulsivt val eller snedsteg kan ta berättandet i en helt ny riktning. Skådeplatsen är den till synes övergivna byn Little Hope, som mest verkar vara känd för sin täta dimma och historia av häxrättegångar under 1600-talet. Dessa brutala rättegångar verkar ha satt sina spår och hemsöker platsen än idag.

Som en grupp på fyra studenter och en professor, strandsatta i byn efter att deras buss kört av vägen, gäller det att hitta en väg ut ur Little Hope. Det tar inte lång tid förrän gruppen börjar få syner kopplade till häxjakten 400 år tidigare, och givetvis verkar otäcka varelser som gömmer sig i dimman vara ute efter besökarna.

Till skillnad från normen inom genren beter sig huvudpersonerna inte som totala idioter ens i pressade situationer. Jag blir positivt överraskad då jag i de allra flesta fall ges ganska vettiga och rationella val för hur gruppen ska agera. Kanske är det därför jag snabbt fattar tycke för karaktärerna och blir mer angelägen att inte förlora någon när farorna närmar sig, vilket gör allt mycket mer spännande.

Att mysteriet kring häxprocessen dessutom är väldigt fängslande och intressant gör att jag verkligen sugs in i världen. Det är precis lagom glest mellan pusselbitarna för att jag ska bli riktigt nyfiken på hur allt hänger ihop, och för mig handlar spelet snart lika mycket om att lösa mysteriet som att överleva natten.

Då allt hemsöks av en stämning lika tät som dimman i Silent Hill och välplacerade överraskningselement som får mig att hoppa till fler gånger än jag vill erkänna, kan detta vara den läskigaste nagelbitare jag upplevt på länge.

Det spelar ingen roll att Little Hope stundtals är lika dumt som Final Destination. Eller att spelet lyckades tugga sönder min sparfil så att jag tvingades spela om två timmar av äventyret. Little Hope lyckas nämligen galant med den allra viktigaste delen av ett riktigt bra skräckspel – det får mig att spänt sitta som på nålar hela vägen till slutet.