Recension: The Dark Pictures Anthology: The Devil In Me [PS5, PS4]

Supermassive Games tog sin plats på den filminspirerade skräckscenen med buller och bång när de släppte tonårsskräckspelet Until Dawn 2015, och efter en liten period av tystnad följdes det upp av en ny serie av skräckspel i en serie de valde att kalla The Dark Pictures Anthology. Som namnet skvallrar om så är det relativt fristående spel, men ändå lite sammanbundna och med delad spelmekanik.

Det är dags för det fjärde spelet i Supermassive Games skräckantologi, och med det inbjudande namnet The Devil In Me når antologiserien dessutom slutet av sin första “säsong”. Precis som de tidigare spelen så har detta ett tydligt tema och har inspirerats av verkliga händelser (såväl som klassiska skräckfilmer). Denna gång fokuseras det på en känd massmördare – H. H. Holmes och hans mordhotell som uppfördes inför en stor mässa i Chicago 1893.

Ända sedan Until Dawn (9/10) släpptes har Supermassive Games specialiserat sig på att utveckla spel med multipla spelbara karaktärer, flertrådade handlingar och den överhängande risken att karaktärer när som helst kan dö, och handlingen kan ändå fortgå. Så är även fallet i The Devil In Me. Vårt lilla gäng av karaktärer arbetar för ett produktionsbolag som spelar in kriminaldokumentärer och har nyligen försökt färdigställa en sådan om massmördaren H. H. Holmes. Det verkar inte ha varit den enklaste inspelningen, och moralen i teamet är inte skyhög. När den kreativa ledaren, Charles, plötsligt får ett telefonsamtal som bjuder in gänget till en avlägsen ö ser han det som en chans att rädda dokumentären. Men till vilket pris?

Teamet anländer till ön och inser snart att någon byggt upp en fullskalig replika av Holmes hotell och ser vissa möjligheter att kanske rädda sin dokumentärfilm. Saker börjar dock snart bli lite märkliga när deras värd inte dyker upp till den planerade middagen och någon påpekar att de såg honom lämna ön med den enda färjan. Charles tänker dock inte låta en såhär stor möjlighet gå förlorad, så de börjar scouta hotellet efter lämpliga ställen att filma lite material.

Det visar sig snart att de kanske inte är ensamma i hotellet, och dess labyrintiska egenskaper leder till vissa svårigheter att hitta tillbaks till rum som tidigare legat på en viss plats. Och i likhet med förlagan så finns det ohyggliga fällor lite här och där. Någon har ansträngt sig alldeles för bra för att bygga upp en fungerande replika av Holmes hotell. 

I likhet med de tidigare spelen i serien så bygger The Devil In Me på lika delar utforskande som valmöjligheter som presenteras, och en del stressframkallande reaktionsögonblick. Att missa en knapptryckning kan i vissa fall få ödesdigra resultat. Att försöka se till att alla karaktärerna överlever natten på hotellet visar sig vara svårt, och i min första genomspelning misslyckades jag fullständigt med det målet, men handlingen fortsatte likväl, men inte åt det håll jag hade önskat. Min andra genomspelning gick betydligt bättre, och jag lyckades undvika de mest uppenbara fallgroparna. Med det sagt var det fortfarande inte en dans på rosor. 

Där föregångarna lutat sig tillbaka på lite mer övernaturliga inslag, så är The Devil in Me helt grundat i verklighet. Jag blir varken jagad av spöken, häxor eller uråldriga kreatur. Istället är jag jagad av något mycket mer skräckinjagande, en fullständigt hänsynslös psykopat med alldeles för högt tekniskt kunnande och manipulationsfärdigheter. Faktum är att det faktiskt fungerar för att lyfta skräckfaktorn rejält, och via tidningsklipp och bandinspelningar får jag sakta pussla ihop en bild av vad det är som har skett på platsen rent historiskt, och lite ledtrådar om precis hur farlig upphovsmannen bakom bygget är.

Efter Supermassives senaste spel, The Quarry (9/10), var mina förväntningar väldigt höga. De tidigare spelen i The Dark Pictures Anthology har lidit av lite tekniska problem, animationer och karaktärer som ibland sett väldigt märkliga ut, så det glädjer mig att se dessa är åtgärdade. Nu har The Devil In Me definitivt inte haft en lika hög budget som The Quarry, men det har lagts tid och resurser på precis rätt ställen för att producera en mindre upplevelse som lyckas övertyga. 

The Devil In Me är precis lagom långt för att inte bli utdraget, och är som upplevelse riktigt obehagligt bra. Det hymlar inte med influenserna från modernare skräckfilmer, och lyckas verkligen förmedla den klaustrofobiska känslan av att vara inlåst i ett helt galet hotell. Det är utan tvekan det mest tekniskt kompetenta och storymässigt bäst sammanhängande spelet i antologiserien hittills, och hade varit ett helt perfekt halloween-spel om det släppts lite tidigare.