Recension: The Cruel King and the Great Hero [PS4]

Med en titel i stil med The Cruel King and the Great Hero kan man inte annat än att börja tänka på ett berättelseformat som kanske framförallt är riktade till en yngre publik. Det är rakt på sak och syftet är kanske delvis att inte göra budskapet komplicerat, men även att ge en ledtråd om att det här är något som förtäljer en traditionell och enkel historia. När jag startar upp spelet visar det sig vara utformat som just en sagobok, och äventyret bläddras igång med en mysig berättarröst.

Yuu, ett människobarn, är inte bara dotter till en bortgången äventyrare av legendariska mått, utan även adopterad av en drake som härskar över det goda monsterriket. Stöttad av sin adoptivfar kämpar Yuu för att leva upp till sin riktige faders namn och bli en hjälte av rang, något som är lättare sagt än gjort när man bara är ett litet barn. Beväpnad med en gren, en gryt-hjälm och en ofantlig vilja ger hon sig ut på sina dagliga äventyr. Det är en traditionell saga på många vis, men den känns ändå relativt fräsch gentemot flödet av mer bombastiska rollspel som man annars ser ganska många av nuförtiden.

Spelets sagolika visuella stil gör även den ett positivt intryck och jag omges av både färgglada och detaljrika karaktärer och miljöer. Trots att de visuellt ser ut att ha ett djup lider tyvärr majoriteten av miljöerna jag vistas i av ett ”korridorssyndrom” som tar udden ur upplevelsen. Hade det funnits fler saker att interagera med under utforskandet av dessa hade det lyft upplevelsen, men som det är i nuläget blir miljöerna relativt sterila transportsträckor med några enstaka kistor som lite väl hjälpsamt markeras tydligt på min karta.

Likt handlingen överraskas jag av ett tillika traditionellt upplägg med slumpmässigt inträffande strider och turordningsbaserade handlingar. Till en början var det här en positiv överraskning för mig då många av mina rollspelsfavoriter från tonåren hade det upplägget, men på grund av olika anledningar blir det förstnämnda snart ett irritationsmoment. Den första anledningen är att striderna sällan bjuder på särskilt mycket utmaning. Yuu och hennes kompanjoner kan attackera, skydda sig, använda föremål och nyttja specialförmågor medan motståndarna för det mesta begränsas till att använda två-tre olika handlingar varav de flesta bara gör skada. Det finns ett antal statuseffekter involverade, men de känns relativt tandlösa i det långa loppet. Striderna blir därför förutsägbara och stundvis frustrerande att utsättas för, framförallt i kombination med de långa och korridorliknande miljöerna jag vistas i.

Mellan de handlingsdrivande uppdragen kan jag ta mig an mindre allvarliga sidouppdrag för att hjälpa individer i min omgivning. De ger ofta en ganska trevlig belöning i form av valuta och utrustning, men lider likt striderna av upprepning som till slut får mig att avstå dem. Majoriteten handlar om att gå tillbaka till en plats jag har besökt tidigare, prata med någon, besegra några vanliga fiender eller plocka upp ett föremål för att sedan återvända till uppdragsgivaren. Det känns löjligt enkelt och tråkigt nog inte alls motiverande att utföra för mig som spelare.

I slutändan så funderar jag mycket kring vilken målgrupp The Cruel King and the Great Hero har siktat in sig på. Det gamla (och aningen utdaterade) upplägget med strider och uppdrag känns riktade mot genrens äldre entusiaster, samtidigt som den väldigt barnvänliga handlingen och svårighetsgraden känns riktad mot yngre spelare. Jag gillar delar av spelet, framförallt det visuella, men det balanserar inte upp för frustrationen jag känner över de andra delarna. Det är för enkla lösningar, för mycket upprepning och alldeles för långsamt för att tilltala mig, men kanske tilltalar det dig som vill uppleva ett äldre upplägg i ett spartanskt format.