Recension: The Crew 2 [PS4]
En av de svåraste sakerna i spelutveckling är att förvandla ett bra koncept till en lyckad slutprodukt, vilket åskådliggjordes tydligt när The Crew släpptes 2014. Till en början såg det ut att kunna fylla det tomrum som lämnades efter Electronic Arts slutade satsa på nya Burnout-spel, men det var inte riktigt det vi fick till slut.
När uppföljaren tillkännagavs började hoppet höjas på nytt. Skulle Ubisoft lära sig från de tidigare misstagen och faktiskt skapa det arkadiga racingspelet jag suktade efter?
En av de första punkterna som sticker ut är att The Crew 2 har skippat den otroligt fåniga berättelsen som etablerades i första spelet. Det hindrar dock inte spelet från att leverera krystad dialog, men det är åtminstone inte lika överhängande längre. Grundpremissen är att du är en ung, lovande förare som vill bli känd, och du deltar därför i tävlingar för att få fler följare på fiktiva sociala medier. Dessa följare är dock i praktiken bara siffror, och skulle lika gärna kunna kallas erfarenhetspoäng.
Du kan nu även sysselsätta dig med att ratta fler fordon än bara bilar och motorcyklar. Spelet introducerar även båtar och flygplan, och det går att skifta mellan dessa helt sömlöst när du väl har låst upp de respektive kategorierna. Det är faktiskt en riktigt häftig känsla att flyga in i en stadskärna och med en knapptryckning förvandlas till en bil och sedan köra vidare utan några uppehåll.
Det är tyvärr inte en funktion som används i praktiken i någon större utsträckning när det kommer till tävlingar. Du kommer att stöta på en del specialevenemang som innefattar fordonsbyten, men det är något som sker automatiskt vid förutbestämda tillfällen.
Den största förbättringen i denna uppföljare är utan tvekan körkänslan, åtminstone för bilarna. Det når absolut inte upp i toppskiktet om jag jämför med andra spel, men med förra spelet som referenspunkt är det stor skillnad. Fartkänslan är dock något de inte har lyckats fånga speciellt väl, och inte ens när jag bränner iväg med min Königsegg i 400 knyck börjar jag känna paniken som borde infinna sig.
En av mina favoritdelar från förra spelet var att det faktiskt var roligt att utforska den öppna världen, för det fanns små utmaningar utströdda i princip över allt. Detta har förbryllande nog skurits ned markant i The Crew 2, vilket resulterar i en gigantisk öppen spelvärld som är helt stendöd och ointressant. Det dröjde därför inte länge innan jag började använda systemet för snabbresor för att ta mig mellan tävlingarna, bara för att slippa den långa transportsträckan.
Spelet bjuder även på en del frustrationsmoment, där motståndarnas artificiella intelligens ligger bakom huvudsaken. Jag upplever oftast att oavsett hur perfekt du kör under 99 procent av loppet kan du ändå förlora hela på minsta lilla misstag. Jag hade kunnat köpa detta till viss del om det hade funnits en tillbakaspolningsfunktion som många andra bilspel har, men det är inget som The Crew 2 erbjuder. Charmen i att köra om 20 minuter långa lopp börjar snabbt försvinna när petitesser kan ställa till det så kopiöst.
Bortsett från att det saknas aktiviteter i Ubisofts miniatyrversion av USA bjuder spelet ändå på makalöst ögongodis. Många av de kända sevärdheterna från landet går att besöka, och de skildras på ett ypperligt vis. Vädereffekterna höjer också stämningen när du sveper genom landsbygden i morgondimman med den uppgående solen på horisonten. Dessa små ögonblick, när de väl uppstår, känns riktigt speciella.
The Crew 2 känns som ett skolboksexempel på uttrycket ett steg framåt, två steg bakåt. De har gjort stora framsteg med körkänslan, men vad gör det när de har plockat bort poängen med att ha en öppen spelvärld? Spelet känns ekande tomt, och skulle förmodligen ha mått bättre av att lanseras senare i år. Ubisoft har gjort sig kända för att vara bra på att stödja spel med nytt innehåll lång tid efter lanseringen, men det ska ju inte komma på bekostnad av det innehåll som finns när spelet släpps.