Recension: The Coma 2: Vicious Sisters [PS4]

Skräckspel har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Att känna en sorts hjälplöshet eller rädsla inför sitt motstånd kanske inte låter som en av de mest lockande känslorna, men tillfredsställelsen som infinner sig efter att ha uthärdat dem, blivit ett med dem och slutligen besegrat dem är stark som få.

Skräckspel är enligt mig en av de klurigare spelgenrerna att skapa, framförallt eftersom förutsägbarheten i spelmediet likt film följer vissa mönster. Genomskådar man mönstren för tidigt kan det få stora konsekvenser för det fortsatta spelet. Med det i åtanke var det en intressant uppgift att ta sig an The Coma 2: Vicious Sisters, då min erfarenhet av tvådimensionella skräckspel är aningen mindre än de jag brukar spela.

Temat i spelet är ett hopkok av asiatisk skolskräck, folktro, Lovecraft-vibbar och psykologiska hjärnäventyr; en intressant kombination som faktiskt lyckas rätt bra med att få med mig på tåget. I rollen som skoltjejen Mina Park tar spelet avstamp i den lokala skolan där jag får mingla med andra studenter, besöka cafeterian och springa på lektion. Detta varar dock inte särskilt länge. Innan jag vet ordet av är jag indragen i en tentakelfylld och mörk version av samma skola, nu i vad som framstår som en annan dimension.

De tidigare människorna i min omgivning har förvandlats till livlösa kroppar i bakgrunden, köttiga högar som klöser efter mig när jag tar mig förbi dem. Dessa är trots det småpotatis om man jämför med spelens riktiga antagonister; onda versioner av sina tidigare jag som med ett vrål jagar mig genom korridorer och gator när de ser mig.

Upplägget i The Coma 2: Vicious Sisters är ganska lättsamt. Olika områden ska utforskas, mindre pussel ska lösas och monster ska undvikas. Allt ramas in av en charmig grafisk design som passar 2D-upplägget som hand i handske. Spelets handling har ett tempo som faller mig i smaken och utforskandet blandas med narrativa filmsekvenser vilka fördjupar handlingen och dess kontext.

Under det aktiva spelandet dyker det ibland även upp medellånga dialoger i textform, exempelvis när jag springer på pussel, lappar och annat smått och gott som fyller ut spelet. Här stöter jag på en av spelets få svagheter, nämligen att antagonisternas framfart inte pausas av att jag interagerar med vissa saker. Flera gånger får jag paniktrycka mig genom en konversation för att ett monster kommer springande mot mig. Oftast kan jag gå tillbaka och läsa meddelandet igen, ibland inte.

Trots det är själva jakten för det mesta underhållande. Att ständigt ha någon i hälarna med målet att ha ihjäl mig gör att spänningen ständigt är på topp, och detta lyckas utvecklarna väldigt bra med. Framförallt gillar jag inslaget där olika gömställens effektivitet representeras av olika stora knapptryckskombinationer. Att krypa in under ett bord är exempelvis inte ett särskilt bra sätt att gömma sig på, något som resulterar i att jag får trycka av ett stort gäng knappar i snabb takt för att inte bli upptäckt. Ett skåp är säkrare och kräver mindre antal knapptryck, enkelt men effektivt, ett motto som utöver gömställena även infinner sig i flera andra av spelets inslag.

Trots att jag gillar spelet skarpt, känns det en aning upprepande mot slutet då mina förföljare har tappat sin obehagliga aura och föremålen jag hittar staplas på hög. Det som lyfter upp det hela är de olika narrativa inslagen, fint paketerade som en intressant liten tonårsskräckis, komplett med svårtydda karaktärer, oväntade vändningar och bra tempo. Gillar du spel i stil med den kanske mer kända serien Clocktower, kommer The Coma 2: Vicious Sisters troligen att passa dig utmärkt.