Recension: The Chant [PS5]

Kurorter finns det både en och annan för den som känner att den behöver komma ifrån den tuffa verkligheten, vila upp sig och kanske få en mental omstart. Det sistnämnda är något som den unga kvinnan Jess behöver, och tursamt nog har hennes goda vän Kim bjudit in henne till ett spirituellt besök på en vildvuxen ö kallad Glory Island.

Allt är inte som det ska mellan Jess och Kim, men med hjälp av en guru på ön ska allt bli bra igen, i alla fall är det vad Jess leds till att tro när jag tar mina första misstänksamma steg i The Chant.

Spelet utspelar sig som nämnt på Glory Island, en ö som inte bara täcks av mängder av lummig skog, ogästvänliga bergsområden och kantas av en karg kuststräcka. Den är nämligen även hem åt en liten grupp spirituella människor, ledda av den dryge men karismatiske Tyler som mer än allt ser upp till sin förfader, en man som flera årtionden tidigare även han drev en församling på ön. Jess blir snabbt skeptisk till Kims hopp om spirituell läkning, men med lite uppmuntran börjar vi snart undersöka ön och socialisera med dess invånare.

Spelet är estetiskt tilltalande och både visuell design och ljudbild sätter en passande stämning. Röstskådisarna gör ett väldigt bra jobb, och precis när jag har börjat få lite känsla för öns invånare så sker något som sätter allt ur spel. En ritual går fel och onda krafter börjar angripa gruppens medlemmar med Kim som första offer. För att rädda henne sätts jag på en vild jakt som syltar in mig allt djupare i öns alla mysterier. Spelet är ganska linjärt sett till vart handlingen för mig, men det finns möjligheter att återbesöka öns olika delar så fort jag har utforskat dem.

I The Chant leker utvecklarna mycket med teman i stil med religion, andlighet och utomvärldsliga ting. Detta speglas såklart i handlingen, men även mycket i hur spelet är upplagt då det ibland är svårt att avgöra om Jess verkligen upplever det jag ser på skärmen. Varje medlem i den lilla gruppen har en individuell kristall som representerar deras personlighet, och då framförallt deras svagheter. Under spelets gång stöter jag på områden som genomsyras av en enskild karaktärs psyke, och med hjälp av deras kristall kan jag ta mig igenom dessa platser. Det är ett enkelt men häftigt inslag som dessutom förstärks av att jag utöver att behöva besegra monster och lösa pussel bombarderas med respektive karaktärs tvivel, rädsla och ilska genom spöklika viskningar och uppenbarelser.

Motståndarna, eller ”hjärnspökena” som jag inbillar mig att de är, dyker upp lite här och var med målet att tvinga Jess till underlåtelse. De kan attackera en fysiskt såväl som psykiskt och även om de kanske kan kännas lite enformiga i längden rent strategimässigt är de underhållande att strida mot. Jess slåss inte med några riktiga vapen utan med diverse olika spirituellt laddade tillhyggen som kan få demonerna att vika hädan. De är inte särskilt många men kan kombineras med varandra för att nå olika effekter. Jag skulle gärna vilja se större variation, men ska inte sticka under stol med att det är löjligt tillfredsställande att kasta salt och smiska motståndare med brinnande risknippen. De olika kristallerna jag hittar under spelets gång ger mig dessutom olika förmågor som fyller ut variationen något.

Jess har utöver sin fysiska hälsa även en mental hälsa som det gäller att hålla koll på. Sätts hon under för stark press under en utdragen tid finns risken att hon får panik, vilket leder till att hennes offensiva förmåga stängs av och flykt är enda alternativet. Detta kan vara frustrerande, men går att hantera. Delvis genom uppgraderingar och utrustning, men framförallt genom möjligheten att meditera, en förmåga som dränerar en mätare till förmån för en annan.

The Chant är inte jättelångt, men balansen i dess survival horror-upplägg är gjort på ett så bra sätt att det ständigt känns som att något är på gång. Under min genomspelning körde jag på normal svårighetsgrad, och magin som uppstår när jag som spelare ständigt har ont om utrustning men ändå lyckas slingra sig ur varje situation sitter klockrent. Att spelet kanske inte är så obehagligt som jag hade önskat är dock lite synd, framförallt när det hade kunnat lösas någorlunda om man hade skippat de lite allt för uppenbara introduktionerna av nya fiendesorter.

Sammanfattat är The Chant en spännande upplevelse som definitivt platsar på listan av spel jag har uppskattat mest under året. Det är välpolerat på många vis och stoltserar med intressant handling, stämningsfull design och involverande ljudbild. Personligen hade jag gärna sett fler äventyr i det här universumet, så förhoppningsvis är det här en försmak på vad som komma skall.