Recension: The Callisto Protocol [PS4, PS5]

Ett fullproppat fraktskepp har precis lämnat rymdhamnen på Callisto, en av Jupiters största månar. Kaptenen för skeppet, Jacob Lee (häftigt skådespelad av Josh Duhamel) har precis kontrollerat lastutrymmet när det smäller till. En grupp terrorister har tagit sig ombord, och i tumultet störtar skeppet tillbaka ner på den karga månen där Jacob snart hamnar i en cell på den lokala fängelsekolonin, Black Iron.

Men något är fel och det dröjer inte länge innan jag i rollen som Jacob bankar ner mutanter med järnrör, krälar genom fängelsekloaker och kämpar för att ta mig därifrån med livet i behåll. Med det är tärningen kastad i The Callisto Protocol, Striking Distance Studios nya scifi-skräckis.

Det är svårt att prata om The Callisto Protocol utan att prata om den numera klassiska spelserien Dead Space, en spelserie vars två första delar fick fans av genren att rysa av upphetsning när de släpptes för strax över 10 år sen. Med utgivarna EA som baksätesförare blev den tredje delen, Dead Space 3 ett experiment i att locka en bredare publik vilket innebar att skaparna Visceral Games tunnade ut skräck- och överlevnadsinslagen till förmån för ett lite mer actionorienterat upplägg. Slutresultatet blev spretigt för fansen av de tidigare spelen och trots relativt goda omdömen ledde sviktande försäljning till att EA kapade både serien och studion bakom den.

Nu, många år senare, har den relativt nystartade studion Striking Distance med den ursprungliga Dead Space-skaparen Glen Schofield bakom ratten gjort ett spel i samma anda, vilket märks tydligt. Mycket av upplägget är detsamma, vilket i mina ögon är något positivt som definitivt sätter The Callisto Protocol på rätt spår från start. Jacob Lee är ingen superhjälte och trots att han kan hantera de vapen och den utrustning som spelet erbjuder märker man snabbt att han är skör när det kommer till närkontakt med spelets många motståndare.

Tidigt i spelet får Jacob tag i två närstridsverktyg som utgör grunden till hans offensiva förmåga, en improviserad kniv och en påk i metall. Lyckas jag smyga mig på en mindre motståndare går det ofta att lönnmörda dem med kniven och på så sätt slippa en regelrätt styrkemätning, men allt som oftast kommer motståndarna springande innan jag knappt hinner uppfatta dem. När det händer gäller det att vara snabb i sitt initiativ, men även med reflexer då jag med snabba svepningar av styrspaken kan undvika motståndarens slag samtidigt som jag behöver smyga in ett och annat slag på min antagonist.

Hamnar man i slagsmål i riktigt trånga utrymmen kan det uppstå lite frustrerande och svåröverskådliga situationer, men oftast funkar upplägget väldigt bra. Framförallt uppskattar jag det för att det aktivt vallar mig och mina utmanare mot varandra, något som jag upplever sällan händer inom skräckspelsgenren där det är vanligare att man ska hålla sig på avstånd. Jag kan stå en bit bort och försöka skjuta ner motståndet innan de hinner fram, men innerst inne vet jag att det på många sätt är mer effektivt om jag biter ihop, vågar mig fram och ger dem en svängom med påken. För att ytterligare uppmuntra närkontakt kan man dessutom kedja ihop kombinationer av slag med snabba höftskott från sina skjutvapen för extra bra resultat.

Under mitt äventyr dör jag ett stort antal gånger vilket ofta bjuder på färgglada och brutala dödsanimationer. Även om den sortens inslag ofta kan kännas lite som en gimmick känns de ganska hemma i den här spelgenren. Även mina motståndare kan drabbas och det känns lite extra tillfredsställande att lyckas tränga in en av dem mot en vägg eller liknande och låta Jacob utföra en snygg nedtagning. Med hjälp av en energihandske kan man dessutom kasta in dem i fläktar, motorer, spetsiga föremål eller t.o.m. varandra med våldsamt resultat. Något som däremot inte är lika charmigt är den något förvirrade automatiska sparfunktionen som vid några tillfällen tvingar mig att göra om mer än jag skulle föredra.

Spelets ljudbild är superb och upplevs bäst med hörlurar eller bra surroundljud. Man har även tagit vara på Dualsense-kontrollens kapacitet och implementerat både ljud och vibrationer som gör inlevelsen än djupare. Att känna mutanternas springande fotsteg på metallgolven eller hur de krälar runt i ventilationen är ren spelglädje och jag tänker flera gånger under min genomspelning att fler utvecklare borde ta sig tiden att utforska kontrollens potential. Spelets handling är även den spännande och trots att tempot och överraskningsmomenten tappar lite framåt slutet känner jag att den gör jobbet.

För mig har The Callisto Protocol varit ett av årets höjdpunkter, och en värdig spirituell förvaltare till flera av de inslag som gjorde Dead Space-serien till en av mina favoriter. Det hade kunnat göras än mer spännande och obehagligt, men i det stora hela är det en intensiv resa som jag definitivt vill slå ett slag med påken för.