Recension: The Caligula Effect [Vita]

När jag startar upp The Caligula Effect för första gången är förväntningarna höga; det är ett nytt Atlus-rollspel med tydliga kopplingar till Persona-serien. Spelet är skrivet av Tadashi Satomi som ligger bakom de första Persona-spelen, det utspelas i skolmiljö och det finns en alternativ verklighet där ungdomarnas känslor får en fysisk manifestation. På pappret ser det lovande ut, men som Robert sa till Kristina: guldet blev till sand.

Premissen är intressant där hjälten är en av talarna som ska välkomna nya studenter till ett nytt skolår, men börjar se förvrängningar av verkligheten. Du kommer snabbt i kontakt med likasinnade i form av en klubb som kallar sig Go-Home. De förklarar att hela världen de befinner sig i är en virtuell verklighet kallad Mobius, dit ungdomar med känslomässiga problem flytt och nu sitter fast. Världen har skapats av den artificiella intelligensen μ (eller ”lilla My” som det självklart blir på svenska) som även knäcker extra som en musikalisk superstjärna.

Om du inte förstår japanska blir det mycket att läsa

Majoriteten av personerna som har fastnat i Mobius är lyckliga där och vill inte lämna platsen; de försöker aktivt stoppa alla som vill komma tillbaka till verkligheten eftersom deras lyckliga plats då kommer att gå under. Hjältarnas vilja att komma hem manifesteras i fysiska förändringar där deras kroppar förvandlas till olika vapen, medan de som vill stanna förvandlas till fiender som kallas digiheads.

Till en början känns spelet som ett gediget rollspel där du utforskar labyrinter och slåss med fiender, men ganska snabbt avslöjas en hel del skavanker. Stridssystemet är turordningsbaserat och fullständigt överarbetat, vilket gör att det känns onödigt komplicerat. Det finns en enorm mängd av färdigheter att välja mellan och jag måste utarbeta svåra sekvenser med kontringar, specialattacker och se till att jag inte får slut på manapoäng. Faktum är att även de enklaste striderna blir långdragna moment där jag behöver välja serier av färdigheter för alla karaktärer i mitt äventyrargäng. Jag kallar mig själv rollspelsveteran, men detaljrikedomen och valfriheten i striderna leder till att de här blir oöverskådliga och sega.

En meny som du kommer att se mycket av. Väldigt mycket.

Musiken är till en början riktigt bra med härlig bubbelgum-pop som förändras och får tillskott av sång, vilket är något som verkligen känns annorlunda och bra. Dock är låtarna alldeles för korta och innan jag är klar med första området, gråter mina öron av repetitionen. Trots de habila japanska rösterna, väljer jag att lyssna på något annat medan jag spelar.

På papperet tycker jag att det Suikoden-inspirerade systemet, där du kan rekrytera över 500 bundsförvanter, låter spännande men genomförandet lämnar en hel del att önska. För att förbättra relationen med dessa måste du småprata med dem och skicka meddelanden via din virtuella mobiltelefon. Problemet är att jag måste prata med varje person flera gånger för att bli vän med dem och det slukar enorma mängder tid och känns inte kul på något sätt.

Om jag ska lyfta fram egenskaper jag uppskattar, är det karaktärsdesignen och röstskådespelet som är de mest framstående, men på det stora hela känns varje session som ett jobb där jag bara kämpar för att få nya färdigheter, fler vänner och högre värden på mina grundegenskaper. Med tanke på utbudet av japanska rollspel under den senaste tiden kan jag inte rekommendera The Caligula Effect. Jag må ha haft för höga förväntningar, men tyvärr är spelet inte i närheten av att leva upp till dem.