Recension: The Bridge Curse: Road to Salvation [PS4, PS5]

När det kommer till skräckspel är det inte helt ovanligt att spelen bygger på källmaterial från filmens värld. Nyligen skrev exempelvis bloggens gamla medarbetare Jerry en recension om The Texas Chain Saw Massacre (8/10), men det är bara ett axplock av de filmbaserade titlar som släppts genom åren. Ofta handlar det om varumärken som framförallt är kända i den västerländska kultursfären, så visst höjde jag på ögonbrynen när jag började spela The Bridge Curse: Road to Salvation. Det visade sig nämligen vara baserat på en taiwanesisk skräckfilm från 2020 (som i sin tur leker med en legend om en riktig plats).

Precis som filmen handlar spelet om en liten grupp vänner som studerar på det prestigefyllda lärosätet TungHu University. De får för sig att de ska utföra ett spex för de nya studenterna med utgångspunkt i en lokal spöklegend, och när jag som spelare tar vid har projektet börjat närma sig ett färdigställande. När de för spridningens skull ska ta och spela in ritualen för att få igång folks nyfikenhet visar det sig att legenden stämmer, och plötsligt har jag ett spöke på halsen.

Redan efter introduktionen får jag känslan av att The Bridge Curse är ett speciellt spel sett till handlingens utformande och hur den uttrycks i dialogen. Det går fort och jag hinner inte riktigt få ett grepp om berättelsens grundvalar innan jag kastas in i den vilda spökjakten. Det kommer fler tillfällen under spelets gång då delar av berättelsen går under min radar, men om det beror på en annan berättartradition än vad jag är van vid eller en förväntan om att jag som spelare ska ha sett filmen låter jag vara osagt. Däremot kommer jag att återkomma till ämnet inom kort.

Redan några minuter in i spelet har jag således ett spöke i hälarna, och jag rekommenderas att snabbt ta mig därifrån. Flykten är ett av de huvudsakliga ”skräckmomenten” i spelet och återupprepas ett antal tillfällen under min genomspelning, fast oftast med olika karaktärer och monster. Spöket tar sig nämligen olika former och oavsett vilken av de sex vännerna jag spelar som leder en bristfällig flykt till en snabb död. Trots att spelets kontroll är hyfsat följsam blir de här inslagen ojämna och deras bidrag till spelets helhet detsamma. Det finns flera anledningar till varför det är så.

Bland annat finns det tillfällen då jag under flykten behöver navigera mig fram genom ett område samtidigt som ”vägspärrar” flyttas mellan olika stigar och blockerar min väg. Tanken är såklart att jag behöver ha snabba reflexer, hinner byta väg eller snabbt kan memorera vilken spärr som flyttas vart. Resultatet blir istället att spöket fångar mig 10-15 gånger medan jag får spela om sekvensen gång på gång för att lära mig rätt sträcka. Synen av spöket som pucklar på mig i närbild är lite obehaglig en gång eller två, men snart förtas spänningen och byts ut mot frustration istället. Vid andra tillfällen är det lite bättre upplagt, och känslan av spänning hänger kvar snäppet längre. Ett bra exempel är under en flykt då spökets hårslingor fungerar som fällor, vars onda kraft kväver mig om jag trampar i för många.

Vid andra tillfällen är flyktsträckan så kort att jag kan springa rakt igenom och knappt hinner se spöket innan jag har klarat området. Jag kan gömma mig i skåp, toalettbås med mera och kan även smyga, men då antagonisternas snabba marscherande vida slår min vansinnigt långsamma smyghastighet är jag chanslös om jag inte hinner undan i tid. Som tur är väger mindre men desto mer effektiva skräckmoment upp spelet någorlunda där flyktsekvenserna misslyckas.

Utöver problematik kring flyktsekvenserna dras spelet med några andra skavanker, nämligen den spretiga handlingen och dess två kamrater, det torra manuset och den knaggliga ljudbilden. Som nämnt är spelets handling lite svårgreppad, och det blir inte bättre av att ungdomarna jag spelar som känns stela och malplacerade. Trots den livsfarliga situationen de befinner sig i blir de ovänner över småsaker, gnäller på varandra, går ifrån sällskapet och tar konstiga beslut. ”Inte helt olikt en vanlig slasherfilm” kanske du resonerar, men snäppet värre. När ljudbilden dessutom innebär att de pratar i mun på varandra gör det inte saken bättre. Resultatet blir att jag har svårt att relatera till dem, och därmed känner mig något frikopplad från handlingen.

The Bridge Curse: Road to Salvation har ett intressant tema men är inte ett särskilt bra spel i mina ögon. Då och då glänser det till, som under vissa pussel, eller när en av karaktärerna allvarligt påpekar att exorcist-setet han köpte på nätet faktiskt har fått bra omdömen. De få ljusglimtarna lyfter inte spelet tillräckligt för att det ska sätta något starkare avtryck hos mig, men för den som tilltalas mycket av temat kanske det är värt en genomspelning.